Mellan blåishällar
genom grårisgranar
över rådiskvällar
något mig uppmanar
vidare mot skogens
vida rymdviddshagar
viskad genom smogens
sång om sommardagar.

Ovan stjärnarkaders
pelargång syns fyren
fylla järneraders
grus med hjärnljussyren
tätare än lungors
luft hos bålnätshålen,
varmare än tungors
armar genom kolen.

Decembervit oktobers
emberbåk står brunnen,
glödda ögonglobers
svärta går försvunnen,
eldfamnat eterisk
egensfären rämnar -
likriktat kolerisk
eningsänden lämnar.

Allen jag stod
i flammskogsflod,
förenad med
mitt slamflyktsblod.

Ebb, våg, ebb, ebb, vågor,
genom denna enda bändning lossad
söker kväva kvällningskvästa lågor;
röken av avtändningen uppblossad,
träden kring mig, kvällen kring mig brinner,
smogen i mig, skogen i mig smälter,
grårisgranen, blåishällen rinner
väglöst här där växtvärksvärldar välter.

Och utan dem -
ett vem.
Och utan; Vem?
Ett hem.

Ebbkondensen sköljer
komstessens av maror,
konstnatur som följer
leder mig från faror,
jag är en eld som glänser
av svavel utan gränser
avskvavd ur konvergenser
och rådvillsexistenser.