~ * ~
Oh detta töcken...
gäckande gytter
av uppgivenhet
jag hör mummel
bortom stumma ord
hur det hymlas däri
vid rodret tronar det primitiva
kölen plöjer oförståndets lov
den hålögda rädslan
söker aningslöst bekräftelse
det är tyst, så tyst
när kramper råder
jag känner alla sår
de ömmar likt mina
vi famlar substans
den skapande rörelsen
inväntar dess födelse
skälvningen ur intet
men skaldebläcket tryter
och lågan flämtar fadd
där i svarta natten
förblir tystnaden vår gäst
Vi ropar i etern
efter fackelbärarna
allas bultande hjärtan
vars själsdjupa mening
får skrivdon att glöda
likväl, o vi måste förstå
vi är vår kraft, vår sol
det är endast vi själva
som får dimmor att lätta
låt oss nu enas
minns vår sång, vårt kall
låt oss uppväcka vågen
den som höjer i sinne
ur det gåtfulla
vill all klarhet gry
stilla era hjärtan
lyss till dess röst
dimridån vill skingras
över land och över hav
minns hur solens strålar
vill förgöra alla troll
och torka varje dypöl
... älskade människa,
segra!
© Chawa 2016-10-17
Eget foto ur kollektionen © Green-Törnqwist: Dimman rullar in