Det var sommar, ja det var nästan alltid sommar när du och jag var barn. I skuggan av de prunkande bondsyrenerna satt Signe och Märta, två äldre systrar, vid det vita bordet med blårutig duk och småpratade över en eftermiddagskopp och uppskuren sockerkaka. Minns du hur de tu alltid vinkade glatt när de såg oss komma förbi. Ofta med frågan om de fick bjuda på hallonsaft, något vi sällan tackade nej till. Med nyfikna ögon undrade damerna vad vi haft för oss under dagen och vi tog oss alltid tid att berätta för vässade öron med munnarna fulla av sockerkaka.

Minns du alla gånger vi hälsade på hos snälla tant Hertha, hur hon alltid gnolade på gamla skillingtryck medan hon satt vid sin kraftfulla symaskin och sydde färgglada blombårder på lakan och örngott. Oj vad det brummade och gick undan! Det var så hon försörjde sig, med hemarbete från fabrikören i stan. Ibland frågade vi tant Hertha om hon ville sjunga om fågeln. Det var en märklig visa, men hon sjöng den alltid med en pillemarisk blick medan hon fortsatte sy och då och då bytte hon för skoj skull ut fågeln mot våra namn. Vi tyckte om att höra den visan, speciellt slutet;

”Fågeln sitter i päronträd,
sjunger så vackra visor:
- Kära mor, giv barnen bröd
och lite stryk av riset
- Lilla fågel, sjung inte så,
barnen blir nog snälla ändå,
sjung en annan visa.”

Kan du ännu minnas dofterna som spreds vida omkring över bygden genom alla öppna köksfönster i husen runt om. Någon hade också en transistorradio påslagen i fönsteröppningen och visor, schlagers och muntra radioröster strömmade ut och blandades med dofterna och slamret av köksredskap. Kvinnorna var i full färd med att laga middag medan vi cyklade eller sprang förbi fullt upptagna i lekarna på barndomsgården. Stekt lök - kanske skulle det bli pannbiff. Eller kanske vankades det köttbullar. Dofterna gjorde att det vattnades i våra munnar, och det fick oss att börja tänka på att det nog var hög tid att bege oss hem till våra egna familjer och äta middag.

Och så fanns där ju också allas vår farbror Nils, han med det ostyriga vita håret. Han bar nästan alltid keps med reklam för någon bensinstation och hade uppkavlade skjortärmar under blåstället. Där stod han högt upp på stegen och målade de nykittade fönsterna medan förmiddagssolen sakta letade sig innanför hans skjortkrage. Husväggen var varm och gul och fönsterna vitmålade och det doftade målarfärg och fönsterkitt om vartannat. Dofterna blandades med den saltstänkta havsbrisen och måsarnas skriande sång. Den klarblå himlen reflekterades i farbror Nils vänliga ögon. Han tog sig alltid tid för en pratstund medan han fortsatte med sina sysslor. Jag minns särskilt en annan händelse och det var den gången farbror Nils kom vandrande genom skogen, muntert trallande. Vid detta tillfälle visade han oss hur man enkelt gjorde sig en visselpipa av sälg.

Alla våra älskade, tryggheten från de gamla – som levde och fanns där alltid och nära, som hade tid, och som nu är borta sedan länge, men lever i allra högsta grad i våra minnen.

Insvepta minnen
av värme

ett milt ljus att bada i
återvända till
och levandegöra

i stunder av tyngd
kyla och mörker…




© Chawa, mars 2020




Foto ur egen fotokollektion: © Green-Törnqwist,
Idyll Torekov

Citat/visa: Fågeln sitter i päronträd – Alice
Tegnér