Avhandlingsnot för sprungen tid.
För ord och meningar som aldrig blev uttalade.
För minnen som aldrig försvinner.
För tid som aldrig kommer igen.

Ett avstamp från det gångna in i det nya.
I mitt egna universum vänder jag om.

Det enda som består är minnen.
Skapade likt Ludovicos Nuvole Bianche.
Melodiskt trevande.
I en sorgfylld färd.

Jag går nu.


Men lämnar dörren på glänt.