Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Måndolken

Solen stiger över täckta berg
De har svept in sig i vinterns vita täcke
Allt har bytt klädsel
Allt går till sängs

Furorna står stadigt
Trots trycket från snön vit
De är stolta, för skimret de fått

Dagen lyser, och natten är isande kall
Månens glans skarp som en kniv
Skär djupa sår

Jag ser hur den sticker mig
Och allt runtom
Men jag låter frosten omfamna mig
För jag är så varm inuti




Fri vers av synestesi
Läst 442 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2016-10-19 10:17



Bookmark and Share


    ej medlem längre
En underbar dikt där det sårbara levande tydligt framträder i dess ensamhet mot vinterviddernas långsamma kraft.
2017-06-12
  > Nästa text
< Föregående

synestesi