regnet smattrar över luvan
sträcker sitt huvud upp
blottar halsens äpple
där uppe sitter stjärnorna
på fästet
så många stjärnor

undrar om de kommer se honom gå långt,
eller om han snart kommer gå under
han undrar, för han vet inte själv
vet ingenting

















Efter en stund bland molnen sjunker han ner till markens ängsliga plan. Lamporna lyser oranget, på en slätt av asfalt omgiven av träd av betong. Han skrider framåt bland fallen betongfrukt; fimpar, läskburkar och sopor. I en vrå rotar ett skadedjur, ett djur som skadar stadens sterila struktur. Han drar huvan närmare
och dropparna blir fler.



han, som har världen vid sina fötter

och ändå så vilsen







Han lyfter handen
Tar ett sista bloss
Han andas ut omvärlden
Och insuper sig själv



Han vänder tillbaka
och träder in genom bakdörren
in i vardagens
vardagliga
liv.