Mellan alla möjligheter och val, de nästan mig lockar till att göra fel val.
Gör det rätta..men det är dära och då, jag mig själv glömmer eller förminskar.
För att dig lyfta fram eller alla tips att mig förbi och vinna då kan.
Blir galen på mig själv, då ingen brist i andras uppskattning min spegelbild reflekterar den andres ögats av nyanser en vacker diamant med äkthet glimmar.
Har alltid fått höra uppskattning, men de tystar jag oftast ner, genom på fint sätt vilseleder bort lätt så invant.
Vet ej vad med mig felar, att se mig i blid inget jag kan se.
Alltid sen barnsben jag ej tagit plats, den som varit liten eller svag eller orättvist blivit behandlad illa då som nu.
Då jag steget kliver fram, tvekar inte oavsett jag direkt försvarar dennes plats.
Blir så liten och ledsen....osynliga jag kryper upp i mitt hörn.



Orkiden