Han nämnde att han var färgblind.
Han delade sin apelsin i två delar och sög sedan skamlöst upp köttet och saften.
Han talade. Gned sig om händerna, gned sig i ansiktet och velade med varningen
han hade
samlat sig för
att säga. Sommaren dömde han som överflödig,
det var hösten som delade ut retrospektiva tankar och melankolisk skönhet.
Sedan svor han över sin
glömska.
"Madeleine skulle aldrig älskat mig om hon visste att jag älskade henne" sa han.
Han sa det igen och fastslog det. Som framför en jurys glesa, oförstående ögon.