Kryper längs nerverna, ner i den mörkblå pölen.
Dryper av känslan av din avsaknad att se och förstå.
Ögat stilla ser, noterar din arrogans stel av den försmodda handen sig lagt i glömska.
Du skjuter dig igenom springan i glasets kant, skärrad ser dig komma ur de toma löften.
Känner raseriet ur mig stiga, förnuftet då den fånga in i valvets lås och bom.
Det enda den vill, släpp ut mig och låt mig bekänna.
Explosion av frustration du fått mig känna, ditt morgon fat med ett oblat din tunga sig lägga...
Kraftens tyngd i dära och då, hoppas jag mig du kunna förstå....


Orkiden