De högresta bankade ivrigt på bakdörren. Ett helt sällskap av dimhöljda trollkarlar och häxor med hästar och allt. Det var bråttom. Det var mamma de ville träffa. Hon verkade inte alls förvånad, bara steg ut på trappan och höjde sig till gängets nivå. På mina smått förtvivlade frågor om vart hon var på väg svarade hon helt lugnt att hon en gång levt ett annat liv, och att tiden nu var inne att fortsätta det. Hon svävade iväg glatt vinkande, och gänget upplöstes i luften. 

Jag mindes nu att jag sett ett tecken i skyn häromdagen, en fragglande klar roterande molnvisare på polstjärnans plats,  omgiven av mjuka sommarskyar. Var det min tur nu? 

Nästa dag hörde jag den diskreta knackningen direkt, klev ut på trappan och log mot sällskapet. En kort stund svävade jag tre meter över marken och såg in i de högrestas ögon. Sen föll jag platt till marken och landade på magen. 

Jag låg kvar en stund och väntade på att de högresta skulle bära mig, men ingenting hände. Jag fick själv sortera upp mina prylar i plastlådor och bära ut disken i köket. Tiden var uppenbarligen inte mogen.