När vindarna blåser som hårdast
och själens ångest river i kroppen,
likt kokande lava
som bränner i ådrornas banor,
då stannar livet,
i ett vakum av paniskt dödshot.
När tårarna sakta rinner
bränner lavan mitt inre till sår
som lämnar avtryck i själens väsen.
Jag förstår inte smärtan och rädslan,
den bara känns och finns.
Kraftfullt och starkt som inget rår på.
Jag skakar bara lite och gråter ofta tyst utan tårar
då kan ingen se,
och jag är stilla,
men vindarna blåser hårt.

Jag bara väntar på fred i mitt inre väsen.