Jag är så arg. Så arg på att jag faller in i gamla mönster och vanor. Daltar med lillebror, är flexibel, säger inte nej och nu är det nog. Arg på att pappa frågar om hjälp, att morfar frågar om hjälp, att vänner tror att de vet vad det innebär att må som jag gör, att alla tror att det ska gå fortare för mig att bli frisk än vad det förmodligen kommer att göra. Att jag får en övertro på min förmåga så fort jag känner mig lite mer energifylld. Arg på de många viljorna och upplevda måstena. Baka, laga, karva, städa, spika, andas. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte. Inte en endaste tanke på prestation klarar jag av. Mina lemmar domnar bort en efter en, mitt bröst knyter sig, hjärtklappningen klappar på. Och så min älskade pojkvän mitt i allt detta som jag faktiskt måste ställa vissa krav om hjälp på men samtidigt oroar mig för att jag ställer för höga krav på, precis som jag gör mot mig själv. Vet inte ut eller in, ligger här och hyperventilerar i vargtimmen minst någon kväll varje vecka. Vill ha hjälp men det går så långsamt med 45 minuters samtal var fjortonde dag. Känner mig så ensam i processen emellanåt. Försäkringskassan ringer, läkaren gör fel, jag får panikångestattack i duschen och ramlar minst sju steg bakåt i min återhämtning. Jag bara grät och grät där i duschen tills dess att tårarna tog slut och jag äntligen fick bli avslappnat harmonisk igen. Skönt på ett sätt, när energin tar slut så fullständigt att ingen oro om framtiden ryms. Skönt på många sätt, att bara skriva av sig lite. Jag är så arg och så väldigt, väldigt trött. Hela tiden.