Luften är klar och lite kylig när jag ger mig ut på
de välkända skogsstigarna. Det är ganska tyst,
förutom en och annan fågel som ger ifrån sig lite
läten. Tystnaden bryta av det hesa kraxandet från
en kråka.

Neråt ån hör jag några änder kalla på varandra.
Det är tid att ge sig av söderut.

Det prasslar lite av alla eklöv som lossnar från
ekarna och sakta singlar ner till den frusna
marken. Det ser ovanligt ut med allt det bruna
mot den vita snön. Det brukar ju vara tvärtom,
att löven faller först och att snön kommer sedan.
Men inte i år.

Det ser lite lustigt ut också, för en del träd har
kvar sina gröna blad och många björkar har 
massor med ljusgula blad som ännu inte har
lossnat.

Isen på grusvägen krasar under mina stövelklädda
fötter och rätt som det är så får jag ett sjok snö i
huvudet. Solen kanske värmer lite, för snön och
isdropparna på grenarna lossnar och faller lätt
frasande ner på det som är under.

Jag hör forsen på avstånd. Den brusar mer än den
gjort på länge, tack vare allt regn som kommit den
senaste tiden.

Jag ser spår efter både människor och djur. Där 
har det nog gått en hund och här ser det ut som 
en fågel dansat runt lite. Rådjursspår finns det
gott om, så även harspår.

En liten snökulle ligger bredvid järnvägsspåret.
Jag vet att därunder finns det en liten myrstack.
Men myrorna sover nu.

Solen glimtar fram mellan trädstammarna och
jag njuter i fulla drag. Det är bäst att passa på
så länge det går.

Väl hemma får hönsen lite mat. De har fått flytta
in i sitt vinterkvarter och de verkar trivas riktigt
bra i det nybyggda, isolerade hönshuset.

Nu är det dags för en kopp te. Det ska allt smaka
bra att få lite varmt i kroppen efter min sköna
promenad.