Jag såg när vinden kom och fåglarna lyfte

Vinden var blekrosa, men när den försvunnit runt hörnet var allt grått

Inte ens snön var vit

Avgaserna färgar allt i den lilla staden

Jag går utan paraply i snöslasket

Någonstans minns jag att dockorna ligger kvar i skåpet

Att världen som brunnit inte helt och hållet är aska

för vissa mormödrar har kvar sina fasta telefoner

de pratar med varandra

och går de ut stannar de alltid mitt på vägen där det inte finns några övergångsställen

Jag vet inte riktigt vad jag menar med livet

När jag andades in förra gången tänkte jag att han kanske väntar på mig

Nu när jag andas ut undrar jag om jag är något att sätta tid på

Tiden är ett plåster

Och jag vet att jag kommer bli som de där mormödrarna

om sextio år