Det är en sorglig sak att inte klara av sådant som man tidigare har klarat av och älskat. Att få hjärtklappning, panik och gråt i halsen av att spela ett spel. Att bara stå ut i maximalt tre timmar på en festlig tillställning. Att behöva åka hem och hämta andan och släppa ut tårarna en lång stund innan man känner sig lite mer som sig själv igen.

Det är en läskig sak att inte känna sig som sig själv. Att inte lita på sig själv, att känna rädsla och oro för vad den egna kroppen ska klara av och inte. Att inte veta hur lång tid det tar innan man blir sig själv igen, och samtidigt veta att man nog aldrig kan bli riktigt sig själv igen. Att man måste bli en annan, ny version av sig själv.

Tänk så klarar den nya versionen av mig själv aldrig av en lite högljudd, festlig stämning bland andra människor igen. Eller en danskurs med något högre svårighetsgrad, eller ett jobb med något högre kvalifikationskrav. Det är läskiga tankar.

Och mitt i allt det här behöver man ironiskt nog lyckas känna ett lugn. Skapa sig ett andrum att läka i. Vara här och nu, utan att fundera för mycket på allt ovanstående. För annars tar jag mig aldrig ur det. Annars får jag aldrig veta vad den nyare versionen av mig själv kommer att klara av och inte.

Och kanske, ska jag fokusera mer på vad jag faktiskt kommer att klara av, än vad jag eventuellt inte kommer att klara av. Ställt i proportion till allt som jag inte klarar av att göra nu så kommer ju varje sak jag klarar av att göra sen faktiskt vara en seger. Och det är inte så dåligt ändå.

Det är verkligen inte dåligt.