I den första evigheten är jag lyckligt omedveten om tillvarons galenskap och tror på sol i hjärtan. Ingenting antyder att idyllen är en bräckligt konstruktion av livslögner.

Innan jag börjar tvivla känns himlen som det blåslagna havet, ändå är djupet vackert och fascinerande. Visst finns mörknaden ibland, men ingen säger att regn är sorger från andra dagar.

Utplånandet av föreställningen om livet inträffar oväntat. Ingen kan svara på hur lamporna ska tändas igen. Tystnaden gör ont, lindas som taggtråd kring bröstkorgen och nedstörtar mig ensam.

_____________