Ditt ansikte är någon annans och jag är förminskad. Nej, jag är utplånad. Allt jag trodde var sant, allt jag har trott på och allt som har varit vår sanning, är inte det längre. Du ser på mig med ögon som inte längre bryr sig alls. Ögon som säger "Vadå, än sen då? Vadå, som om jag bryr mig? Och vadå, trodde du att jag någonsin brydde mig?" Eller nej, du säger det utan frågetecken förresten, du bara ser på mig och säger saker som förgör mig totalt med en nonchalant axelryckning som inte betyder någonting för dig. Du ställer inga frågor, och vi för ingen diskussion, du bara lämnar mig här och nu. Du har aldrig någonsin brytt dig om mig, utstrålar du. Du bara talar om för mig att du har hittat någon annan, rakt och direkt, utan knussel, utan att se mig i ögonen, och jag ser henne bredvid oss nu, hon sitter här och hånler hon också. Hon ler ett men lilla gumman-leende och håller din hand, den som brukade vara min, den som brukade vara min bara alldeles, alldeles nyss. Jag är grundlurad. Jag är flytande. Jag är panikslagen, lamslagen. Marken under mig bär inte längre, mitt liv är ett påhitt, min trygghet är borta. Och allting gör så ont, så ont att jag tror att jag ska dö. Jag letar febrilt efter det som brukade vara du i dina ögon, men du är borta, du är inte min längre, du är som förbytt. Och jag, jag är som luft för dig. Jag är ingenting, har visst aldrig varit det. Just nu är jag bara en sjukskriven idiot, som trodde på någonting fint som aldrig fanns.

Jag vandrar runt i blindo längs obekanta gator, med gråt överallt, inuti och utanpå, med ett tryck över bröstet som ingen undersökning i världen kan bota. Och jag vet att jag är tillintetgjord för evigt, att jag är förstörd nu, och att saknaden efter dig aldrig kommer att gå över. För ingenting kan förändras så fort, ingen kan försvinna så fort. Inte utan att lämna ett kolossalt hål i mig som aldrig kan läkas igen. Du var min framtid, min person, mitt lugn, min sambo, min pojkvän, mitt allra käraste, och nu är du inte det längre.

Men så kommer jag äntligen på att jag ju bara kan vakna. Att jag kan vakna och fly ifrån allt det här. Och jag griper tag i verkligheten där utanför, krampaktigt. Avlägsnar mig så sakteligen och återvänder långsamt till vakenheten. Får tillbaka min syn, mina älskade, klarsynta ögon, lirkar sakta upp ögonlocken och ser skräckslaget ut över rummet. Känner lamslagenheten inom mig, vänder på mig och ser dig ligga där fridsamt ovetandes, stillsamt sovandes. Med darrande fingrar och panik i magen rör jag försiktigt vid din arm och söker dina stängda ögon. Drar efter andan och kämpar mot gråten inombords medan jag långsamt börjar komma tillbaka till det som är på riktigt. Och du vaknar tillslut, ser sömndrucket på mig med ett litet, oskyldigt leende, för att i nästa stund lite mer vaket fråga om jag har drömt en mardröm. Då nickar jag och bryter ihop, låter gråten som sömnen har lurat på mig explodera ut, hyperventilerar och kippar efter andan i små stötar medan förtvivlade tårar blöter ned din sovtröja. Och det tar lång tid för allt att lugna ned sig. Det tar lång, lång tid för kroppen att förstå att det bara var den där satans mardrömmen igen, återkommen i en än mer detaljerad version än förut. Det tar lång, lång tid för hjärtat, bröstet, magen och huvudet att förstå att du fortfarande är min. Tack gudskelov, att du fortfarande är min. Det var bara en liten, liten försmak på hur det skulle kännas om du inte längre var det. Och det var en stor, stor påminnelse om hur oförklarligt, genomkroppsligt och riksomfattande mycket jag älskar dig.

Snälla, lämna mig aldrig så.

Aldrig, aldrig, aldrig.

För jag vet precis hur ont det skulle göra.