Stressigt att inte älska livet som jag gjorde förut *skratt*
Ironiskt. Det enda som inger tröst idag är tanken på döden. Inte vilken död som helst utan den naturliga döden så man slipper tänka på allt och alla. Inte för att jag gör det särdeles ofta idag, men för mitt egots skull som fortfarande griper tag om alla halmstrån av liv den kan.

Se så sorglig du är när du enträget försöker simma motströms. Dina krafter kommer att ta slut. Den dagen, den glädjen.

Den sorgen som hatarna besitter däremot är endast av rädsla för det okända. Istället för att möta rädslan i vitögat så kliar dom sig i brunögat för att sedan an sniffa på lukten av genuint intresse för dramaturgi.

Tårarna har tagit slut för länge sedan. Dom få som finns kvar är reserverade egot när den vill illustrera extra mycket ledsamhet eller glädje för den delen, vilket händer oerhört sällan numera.

Skönt att slippa diagnoser en dag till. Solen lyser och jag kan låtsas ta en promenad med hunden som jag inte har.
Fördelen med låtsashundar, jag behöver inte plocka upp skiten efter...