En till synes normal medelålders man förs omilt iväg av två något yngre män i bruna uniformer ur sitt slakteri.
Men jag visste bättre, med glädje i bröstet såg jag dem trycka in honom i en svart bil. Ännu en av de som ger sig på våra minsta hade tagits i förvar. Jag knöt näven och höjde den en aning, för mig själv. "Leve Führern" mimade jag till min egen tanke.
I min andra hand höll jag en tygkasse med mjölk, citronté, apelsiner, vetebröd, apelsinläsk och torkade aprikoser.
Det regnade och var grått. Mina strumpor halkade ner hela tiden och var fuktiga. Jag hade knutit halsduken både runt huvudet och stoppat ner den innanför kappan. Överallt hämtade de bruna killarna kriminella och ogärningsmänniskor.

Själv skulle hon hem med varorna, byta om till något bekvämare och gå på café och dricka kaffe med Peter som skulle bjuda henne på sina vita cigaretter och tårta. De skulle tala om ledaren och om upprensningen och hur säkert och tryggt det skulle kännas att vandra hem i den murriga kyliga kvällen.
En film de sett; att Hitler varit snäll nog att ge dem en inhägnad bostad utanför och lät dem arbeta i fabrikerna för bröd och kött. En välgörare, var han, en som vänder den negativa vinden.
Peters systers stundande bröllop och när de skildes vid hennes port kysste han henne och hon tog om hans axlars grova rocktyg, fast hon frös om händerna hade hon sparat vantarna i fickorna, gick upp lite på tå och när hon somnade fantiserade hon att han låg över henne och att hans axlar gjorde hennes nyckelben illa.

På radio hörde hon Führern tala om framgången, tryggheten, gemenskapen. Hon löste korsord och drack citronté och dagen var klar och blå. Snart skulle hon iväg till advokatkontoret och skriva maskin. Hennes kläder låg nystrukna på strykbrädan. Vit blus, lång grön kjol, svarta tjocka strumpbyxor och kavajen hängde borstad på en galge på en krok på väggen, i samma nyans som kjolen. Peters syster hade stickat henne en svastikaschal och den tänkte hon ha idag tillsammans med en fårskinnspälsmössa i grått. Snygg skulle hon vara, med håret uppsatt med ett nät med strass, synd att kappan var lappad och sliten i tråkig beige.
Peters rock hade haft ett svagt rutmönster i blått och grönt. Hans ögon var gråare än någon annans ögon hon hade sett. Hennes egna bruna som matchade håret tyckte hon var tråkigt, nästan lite fult.

Gatan var glatt och trafiken livlig. Människor rörde sig med spänst och hälsade varandra hjärtligt, "heil Hitler", till höger och vänster. Det låg snö i luften, andedräkten rökplymer och hon köpte sig en kringla ur en vagn. Kanske inbillade hon sig men hela staden kändes ljusare, lättare. Barnens skratt klingade och gubbar skrockade fritt. Hon bad en liten protestantisk bön under sin promenad till arbetet där hon tackade Fadern och landsfadern, Sonen, modern och önskade sin familj och sina kollegor, chefer, Peter och hans familj, väninnor och grannar hälsa och välgång.