Jag satt vid ett café och drack ett glas. Tänkte på Bob Dylan och var glad. För det är sant att allting är för jävligt och jag hade lärt mig att inte bry mig. Jag kunde, jag hade bemästrat det, efter långan tid.

Jag tänkte endast: för fan ett glas till. Det rann genom halsen och kändes skönt. Glaset klirrade så härligt när jag slog det i bordet. Jag tänkte endast: jag måste fly men vart.

Det var då jag kom att tänka på att jag alltid hade flytt. Jag var inte hemma någonstans. Det är skönt att inte behöva ta ansvar, bara driva.

Glasen var många nu på bordet och folk stirrade. Men jag brydde mig inte. Jag hade lärt mig hur man gör. Det hade tagit lång tid. Men nu slog det aldrig fel. Jag var framme. Alla älskade mig.

Alla älskade mig.