Jag sätter mig ute en stund. Det är skymning. Den trettionde i november. Luften är ganska rå. Man behöver ytterkläder på. Men jag väljer att bara lägga en filt över axlarna. Och där sitter jag sen varm och go. Låter kvällen klä in utsikten i dunkla draperier.
Årstiden har inga spännande naturljud att bjuda på. Jag får nöja mig med att lyssna till vindens samtal med tallarna borta i väster.
Och så hör jag mina egna tankar.

Mina tankar reflekterar över den filt, som nu skyler och värmer min kropp. Jag har många filtar inne i vårt hus. Och skulle lätt kunna undvara en.
Jag kunde gå in i husets värme, skicka filten till Syrien, där åtminstone tio miljoner männsikor är på flykt, nu när vintern kommer.

Skickar jag den filten, skulle det bara behövas ytterligare nittonmiljonerniohundranittioniotusenniohundranittionio stycken för att alla skulle få en.