- Varför ska vi inte ha någon  lutfiskkastning i år? frågade Nissa 24 Tessa 19. Det är ju en tradition sedan tusentals människoår tillbaka. Hur ska det nu gå med tomteromantiken? Min farfar och farmor mötte varann vid lutfiskkastningen, min mor och far likaså, och Nisse och jag började också vårt förhållande med att kasta långa i karet...

- Och Stisse och jag... Tessa torkade tårarna som droppade ner över de ojästa lussekatterna, och tog en paus innan hon fortsatte:

- Det verkar som om Vättebygd tagit över Lutfiskbetinget, som så mycket annat. Men vi har fått Lussekatterna i stället, och de luktar ju så mycket godare. 

Nissa kunde inte annat än hålla med. Hon mindes att hon själv mått dåligt av lutstanken i fjol. Men något lurt var det med att Vättebygd tog över just det beting som fört tomtar och tomtor samman sedan generationer.

Nissa rullade en ny sträng av saffransdegen. Tessa formade den till Prästens Hår och Nissa satte dit några russin som dekoration. Framför dem på plåten låg redan julgaltar, katter, snurror och pojkar och jäste.

- Det är något skumt med förhållandet mellan vättar och tomtar, undslapp sig Nissa. Jag läste faktiskt lite om ämnet i fjol, i en bok jag lånade på verkstadens bibliotek. Och säkert har det en hel del med människornas olycka att göra. Jag plockade upp ett julkort som en människa tappat på Tomteby torg en gång, och jag minns fortfarande vad där stod. Det var så outsägligt sorgligt:

 Om natten
ger jag livet små presenter
och hoppas så
att det skall tycka om mig

skriver ännu ett kärleksbrev
som jag inte postar
det kommer ändå inget
svar

- Ja ja, det är synd om människorna, fräste Tessa 19. Men det där om förhållandet mellan tomtar och vättar borde du allt fråga ut din gode Nisse Blå om. Han kom ju hit från Vättebygd, om jag inte har helt fel för mig?