Ut ur mitt skal, nu och för alltid.

Vem var det som gav fart på denna gunga.
När jag var liten, vinden blåste genom mitt hår.

Bruna sommarben med sårskorpor på knäna.
Cyklade omkull i lösgruset.

Var upp till den kalla vinden högst upp i huset.
Trappen knarrade olycksbådande.

Fort ner igen, men jag klarade att bemästra rädslan.
Gick aldrig dit igen, för det kändes skrämmande.

Spindel som alltid satt i sitt nät i samma hörn.
Luden och så farlig.
Hur många gånger mamma än bar ut den
så kom den ändå igen.

En dag gick jag ut och mosade den med en sten.
Mod, nej det var rädslan som drev mig till det.
Farbror Eriksson sa, nu jänta blir det regn i två veckor

Hemma var det tryggast, pappa lyssnade på nyheter från TT.
Vi låg i våra sängar, mamma bad gud som haver med oss
och stoppade om oss tre.

Sedan gick hon ner till pappa och de drack kvällskaffe.