Hon satt vid lägerelden, med en bit mat fäst på en pinne över lågorna. Det var kallt utomhus, och ensamt i vildmarken. Men det var hennes val att vara ensam ute ikväll. Livet kunde kännas så primitivt, så betungande med de andra. Deras liv handlade bara om mat, älskog och att göra det nödvändigaste för att överleva. De delade inte hennes förmåga att tänka sig bort, till framtiden, till det förflutna. Var man än var var det ständigt samma sak. Var man än var var människor människor.

Märkligt hur hon hade längtat sig allt längre bort, bara för att hitta mer av samma. Det var som att allt var likadant överallt. Hur långt hade de gått från var de föddes? Det fanns säkert någon som hållit räkning på det, men inte hon. Hennes ögon gled upp mot himlen, och hon undrade om någon av hennes förfäder hade setat vid en likadan eld och betraktat samma stjärnor, haft samma funderingar. Eller kanske helt andra. Hur hårt måste livet ha varit för dem, och hur lätt borde inte livet vara nu. Eller var det kanske tvärtom, att det var enklare då?

Doften av förkolnat kött väckte henne från funderingarna ett ögonblick, tillräckligt länge för att vrida pinnen och vända på köttbiten. Hennes vänner hade skakat på huvudet åt hennes primitivism, att sitta ensam i det kalla framför en levande eld. De förstod inte hennes behov av att känna sig ensam, eller hennes behov av att känna sig ett med universum. Hon blundade och tog ett djupt andetag, sträckte på ryggen och möttes av en kall bris. Hon öppnade ögonen igen och möttes av de stigande månarna i horisonten. Deras starka ljus skulle snart dränka mycket av natthimlens mörker, och med dem hennes älskade stjärnor. Hennes blick flackade mellan de tusentals fjärran solarna, och såsom alltid dessa ensamma utekvällar, långtifrån kolonin, undrade hon vilken av dem som var undantaget, stjärnan som hennes förfäder inte hade sett på samma vis som hon, stjärnan runt vilken den sedan länge glömda ursprungsvärlden cirklade.