Conrad steg in i sitt badrum som så många gånger förr. När han sträckte sig efter lampan visste han vad han skulle se, toalettstolen, handfatat, en gammal kantig spegel som dolde några hyllor med mediciner och tandhygienartiklar, och så ett gammalt badkar. Han använde det sällan till bad, han hade sällan ro för sådant.

Han väntade sig se det han alltid såg i spegeln. En halvlång, sliten medelålders ungkarl med svart, stripigt, tunt hår, trötta grå ögon, en rejäll krokig näsa och skäggstubb som avslöjade hans obrydda attityd mot sitt även i övrigt ointressanta utseende. En enkel svart t-shirt som, innan det var utslitet hade avslöjat namnet på något heavy metall-band, och lyckligtvis inte visat hans kallsonger och strumpor åsido nakna underkropp. Han hade med sig ett par gamla slitna tidningar med nakna kvinnor som han hade ämnat roa sig med. De var gamla nog att, som han ibland reflekterade över, få de på bilderna unga kvinnorna själva ha barn som hade varit i samma ålder nu. Han undrade ibland var de kvinnorna var, om de hade bra liv idag, eller om de sedan länge dött av droger eller annat. Han hade lite samvetskval över sin ovana, han ville gärna se sig som jämställd, men han försvarade sig med att han inte själv köpt eller betalat för tidningarna eller liknande mediainnehåll, han hade ärvt det av en vän som hade bott hos honom ett kort tag under ungdomsåren, och som hade glömt kvar en stor trave ”snusktidningar”. Han hade aldrig stöttat den branschen ekonomiskt. Men ideologiskt, praktiskt, hade han ju det. Dubbelmoral, han var medveten om det, men vad var alternativet? Han behövde, ville ha dessa inspirationella bilder för att kunna roa sig, förlösa sig. Han var väldigt visuell av sig, det visste han, och hans stunder av självbefläckelse var mycket tristare innan han fick tillgång till dessa.

Så han tände lampan, som så många gånger förr, och visste vad han skulle få se.

Men han hade fel.

Till hans stora chock blinkade neonlampan till, och han såg någon i sitt badrum. Hans hjärta hoppade till, och han fann sig blinka till och backa in i väggen och dörrkarmen. Det blev värre när han såg vad som stod i hans badrum.

Det var ett lik. En död. Slitna, trasiga kläder som knappt skylde ett uttorkat skelett. Hudflagor och tunna skinnsjok fanns ännu kvar över delar av benen, men inte mycket mer. Ansiktet, det som fanns kvar av det, såg mer ut som en gammal mumie från historiska utställningar om antiken än som något levande. Bara håret verkade oberört. Relativt sett. Det var smutsigt, tovigt, stripigt och kaotiskt, men ändå relativt oberört jämfört med resten av skepnaden framför honom.

Hans första tanken var att det var ett skämt. Ett halvmumifierat skellet kan inte stå på egna ben, så det måste hänga från taket. Någon av hans störda vänner måste installerat detta. Var det halloween? Första april? Nej. Ingen av hans vänner hade nycklar hit, så hur hade de kunnat ta sig in? Och han såg inga rep, inga linor som höll skepnaden uppe. Han svalde hårt.

Skepnaden rörde sig. Han kände blodet försvinna från huvudet, och hur han höll på att svimma, men han lyckades med nöd och näppe hålla sig vaken. Den tog ett försiktigt, svepande steg framåt, och sträckte fram en halvt mumifierad, halvt benig hand. Conrad kände svetten i pannan, ett starkt tryck från blåsan och en känsla av att världen snurrade. Han fann sig klamra hårt fast vid sina par tidningar, som om han skämdes för vad detta vandöda väsen skulle tycka om hans laster. Men det var då det slog honom. Frisyren, tilltovad och smutsig som den var, påminde om något han sett förr. Han svalde hårt igen, blundade för att samla tankarna, och öppnade sedan ögonen igen för att mer nyktert betrakta liket framför honom. Längden, proportionerna, ansiktet – i den mån det alls gick att bedöma – liknade någon han sett förr. Det kanske bara var önsketänkande, fantasi eller skuldkänslor, men han kunde nästan svära på att det var hon.

Hon. Av alla unga kvinnor han hade sett i sina tidningar fanns det en som han ofta återvände till för sina fantasier. Åh, det fanns många kvinnor i dessa som var snygga, sexiga, till och med söta, men bara en som såg… snäll ut. Det var något i hennes blick, hennes leende som fick honom att känna mer än bara sexuell attraktion och upphetsning av åsynen av hennes bilder, han kände… ett slags kontakt. En märklig närhet. Han hade ibland inte bara fantiserat om vad han skulle gjort med hennes kropp, utan rentav fantiserat om henne bortom sänghalmen. Att han hade lyssnat på henne, varför hennes leende var så märkligt sorgset. Kanske hade hon också lyssnat på honom, om hans ensamhet och isolation, kanske förlåtit honom för att han utnyttjat hennes bilder för sin egen tillfälliga tillfredställelse. Kanske hade de förstått varandra. Hon var mer än bara porrstjärna för honom, hon var… mänsklig. Med henne hade hans drömmar och fantasier varit mer än bara hett sex. Det hade varit kärlek. Romantik. Medmänsklighet.

Men det var ju vansinne. Även om liket framför honom hade varit hon, varför var hon här? Inte kunde hon, ens om hon hade dött, känt av hans tankar, hans drömmar, hans lustar? Och hur hade hon kunnat ta sig hela vägen hit? Många av fotona var ju av kvinnor från andra världsdelar, andra kontinenter. Ens om hon hade levt, hur hade hon vetat om honom, att han ens fanns?

Men där stod hon. Ju mer han såg på henne, desto mer säker blev han. Det måste vara hon. Oklart hur, men genom tid och rum, bortom liv och död, hade han på något vis nått henne. Och hon hade svarat på hans lockrop. Han svalde hårt igen, och sträckte fram sin hand mot hennes. Hon tog hans hand i sin, och nu visste han, med fullständig säkerhet, att det var hon. Hans drömmars kvinna. Det spelade ingen roll om hon bara hade spelat en roll på fotona, att de var över trettio år gamla, inte ens att hon var död. Han hade äntligen fått chansen att träffa henne, och kanske göra henne till sin. Och sig till hennes. De omfamnade varandra varmt, där, på hans badrumsgolv.