Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vad gör man med sin andra chans? Mer av samma eller något helt nytt?


Otack är världens lön

De flesta dagar var lugna, denna var det inte.

Jag satt i mitt rum, mitt kontor, när jag hörde oljuden från receptionen. Min receptionist var i högljudda samtal med någon tydligt uppspelt herre. Det var tur att dörren till mitt rum var öppet, för när han stampade in på mitt rum var det tydligt att han annars hade smällt upp den.

Han var ett huvud kortare än mig, men satt och tydligt äldre. Mörkt hår som till stor del hade övergivit hans hjässa, en övervikt som inte gick att dölja och en alldaglig klädstil. En rynklig skjorta, gamla slitna jeans. Intrycket i sin helhet var en lägre medelklassbjörn som inte var på sitt bästa humör.

Han blängde på mig, och han verkade först förbryllad över min längd. Jag är inte mycket längre än normen, men jag är duktig på att sträcka på mig. Jag har också turen att ha lite rena, starka drag som ibland får folk att tro att jag är starkare än jag faktiskt är. Men han kanske inte menade att ta till handgripligheter. Han verkade inte säker på vad han ville, när han stod där och andades i flera sekunder innan han fick något ur sig.

”Vad har du gjort med min fru!” Hans röst var lite mörkare men också högre än jag hade väntat, och det gjorde nästan ont i öronen. Men jag visste vad han menade.

”Bara det hon betalat mig för.” Jag ville inte vara konfrontativ, men heller inte ursäktande. Jag hade bara gjort mitt jobb.

Min receptionist, sekreterare, allt-i-allo Samira dök upp i dörren. Hon hade lurat mig, dagen jag anställde henne. Hon hade gett sken av att vara en för jobbet välutbildad bimbo, en kunnig men menlös ung kvinna med mer utseende än karaktär. I efterhand förstod jag att det var hennes sätt att inte skrämma arbetsgivare – hon var både intelligent, viljestark och hade en stark karaktär. Hon kunde konsten att snabbt växla mellan att se snäll och menlös ut och att vara direkt dominerande och skrämmande. Hon hade mer än en gång lyckats få bort ovälkomna gäster från mitt kontor. I mitt jobb är de inte så ovanliga – inte alla gillar folk i min profession. Folk som har sanningar de vill dölja, folk som vill att saker ska låta falla i glömska gillar inte min sort.
Framför allt hade hon lyckats behålla lugnet och jobbet – trots att hennes föräldrar varit emot att hon jobbade för en sådan som mig. Hon var, som hon själv uttryckte det, en välblandad mellanösterntjej, med bakgrund i Iran, Kurdistan, Turkiet och någon släng av judiskt också. En moderat religiös familjebakgrund som ville se henne bli läkare eller jurist, inte som simpel knegare för en egenanställd småföretagare.

Jag skulle ljuga om jag inte hade funderat på henne och mig. Hon var vacker, med korpsvart långt hår, skarp näsa, klara grå ögon och en elegant stil. Mycket femme fatale-känsla som jag drogs till. Men jag visste också att vi skulle vara ett uselt par. Hon med sin driv och tydlighet, jag med min tillfredställda, enkla livsstil och få drömmar utöver att få fortsätta leka deckare på fritiden. Sedan var hon också en bra bit yngre än jag.

Nu stod hon i alla fall vid dörröppningen, beredd att bokstavligen dra ut vår oinbjudna gäst ur rummet. Jag höjde handen för att visa att det är okey. Jag anade vem det var och vad det handlade om. Hon nickade men smalnade med ögonen, som för att visa att hon skulle hålla koll på läget, om det blev handgemäng.
”VAD HAR DU GJORT MED MIN FRU!” envisades gästen.

”Som sagt, bara det hon betalat för. Jag gör inget som inte kunden själv har bett om.”

Jag väntade mig att han skulle skrika, ta tag i min skjorta och ruska om mig, istället gjorde han det kanske värsta jag kunde tänka mig – han började gråta. Från att ha sett ut som en aggressiv björn var han nu en hängande blöt nalle.

”Varför lämnade hon mig?” kved han fram.

Jag erbjöd honom en näsduk som han prompt snöt sig i. Jag erbjöd honom resten av paketet som han tog till sig för att torka tårarna med.

”Varför?”

”Jag vet bara vad hon berättat.”

”Kan du inte berätta? Jag vill veta, jag vill förstå!”

”Egentligen är det oetiskt… men hon förbjöd mig inte, så det är strikt talat inte förbjudet.”

”Vill du att jag betalar..?” han började gräva i sina fickor.

”Nej, nej. Det handlar inte om pengar. Det skulle bara göra det mindre etiskt med mutor.”

Han drog snabbt ut händerna ur fickorna, som om han hade bränt sig. Jag förstod att han var rädd att han hade kränkt mig på något vis.

”Det jag vet är vad hon berättat. Om hur ni träffades.”

”Ja… det var trettio år sedan nu, tjugonio och ett halvt för att vara exakt.” Han snöt sig igen och såg ut att samla tankarna.

”När jag träffade henne” fortsatte han ”var hon kär i en annan man. Ulf någonting. Minns inte hans efternamn. De hade haft kaotiska relationer i åratal, mest på grund av att han hade svårt att binda sig. Han var konstnärstypen, rädd för att förlora sin frihet. Oseriös tyckte jag. När jag träffade henne, min Lisa, så hade de precis gjort slut, igen. Hon var inte redo för ett förhållande då, men jag väntade. De blev ihop igen och gjorde slut igen, men jag väntade. Och till slut, efter över halvtannat år, insåg hon att han inte var rätt för henne, och att jag var det bättre alternativet.” Han verkade känna en viss stolthet, och drog upp sig igen. ”Men jag tror inte hon någonsin glömde honom.” Han verkade klarna till, hans ögonbryn rynkade sig, som om han kommit till en insikt.

”Är det hos honom hon är nu?” närmast röt han.

Jag ryckte på axlarna. ”Det vet jag inte.”

”Hur kan du inte veta? Det är ju du som…”

”Jag bara gör vad jag är betald för, och det inkluderar inte att hålla koll på mina kunder efter processen.”

Han började gråta igen. ”Hur kan hon göra så mot mig? Vi lovade varandra evig trohet!”

Jag hade varit på väg ut när han hade stormat in, så jag hade både min gamla fedora och rock på mig. Jag tog av mig rocken och hatten och hängde dem på klädhängaren som alltid stod i ena hörnet, och satte mig bakom mitt skrivbord. Jag sträckte ut armen som tecken på att han fick sätta sig på stolen mittemot. Han satte sig, tydligt motvilligt, utan att släppa mig med blicken.

Jag andades tungt. Juridik var inte mitt favoritämne, men allt för ofta fick jag ta till det.

”Nej. Kommer du ihåg vad ni sade när ni gifte er?”

”I nöd och i lust” sade han.

”Ja. TILLS DÖDEN SKILJER ER ÅT.” Jag sade det så lågmält men tydligt jag bara kunde.

Hans kropp ryckte till, som om någon stuckit ett spjut i bröstet på honom. Han visste att jag hade rätt.

Jag suckade tungt och fortsatte. ”Jag förstår hur svårt det här måste vara för dig, Roger.” Hon hade berättat att det var hennes makes namn. Han reagerade inte på att jag visste det, med både tankar och tårar vällandes upp inom honom.

”Att först förlora din fru till sjukdom, och sedan till en annan man… men du måste förstå” och här tog jag ett djupt andetag, för jag visste verkligen inte hur han skulle reagera; hans Lisa hade lovordat honom som en förvisso svartsjuk, rädd man, men också en man med ett hjärta av guld som aldrig gjort en fluga förnär. Han hade å andra sidan aldrig varit i den här sitsen tidigare.

”Du måste förstå att hon alltid älskat dig – och Ulf. Hon älskade alltid er båda. Hon valde ett liv med dig eftersom du gav henne trygghet, kärlek och ett bra liv, men hon kunde aldrig sluta undra över hur det hade varit med Ulf. Han var, som du beskrev, en otrygg, kaotisk person som ung, men det var trettio år sedan. Visste du att han aldrig träffade en annan kvinna efter att ni blev ihop? Han var kanske kaotisk, svår, men han älskade henne med en enastående passion. Precis som du gjorde, och fortfarande gör.”

Han ryckte till, nästan som en hosta, och en ny våg av tårar flödade.

”Varför kom hon inte tillbaka till mig?”

”För att hon behövde få leva ut sin andra stora kärlek. Du fick henne i livet, nu ville hon ha en andra chans. Pröva det hon inte prövat. Det är vad hon sade till mig i alla fall.”

”Vet du var de är?” frågade han med närmast infantil svaghet i rösten.

”Nej. Jag vet att jag klär mig som en deckare, men jag är ingen deckare. Jag vet inte var de är. Och jag ber dig, för din egen skull, att lämna dem ifred. Din fru är död, att hon är reanimerad och fått en kort frist är något du borde ge henne, efter alla år av trohet och kärlek.”

Han tittade på namnskylten på mitt bord. ”Lars Moberg – licensierad reanimatör” stod det ingraverat i mässing.

Han slöt ögonen och svalde stort, reste sig sedan och gick ut. Det sista han sade innan han lämnade var ett nästan tyst väsande.

”Djävla nekromantiker.”

Nej, jag förstår varför Samiras föräldrar inte gillar att hon jobbar för mig. Otack är världens lön.




Prosa (Kortnovell) av Dorian Ertymexx
Läst 175 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-11-29 14:42



Bookmark and Share


  Annica Kaufeldt VIP
Åh vad cool! Den skulle du gärna få utveckla! Oväntad twist som lämnar mig med mersmak, jag vill veta mer!
2023-11-29
  > Nästa text
< Föregående

Dorian Ertymexx
Dorian Ertymexx