Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Tredje delen om reanimatören Lars


Unga och döda

Vissa dagar är förutsägbara. Andra är det inte.

Jag hade satt på mig den lilla klisterlappen med mitt måttligt tydligt skrivna namn, ”Lars Moberg”, och satt den på min grå väst. Att stå utanför ett klassrum full med mellanstadieelever var nervöst till och med för mig. Återuppliva döda, inget problem. Trösta en sörjande vars avlidna nära inte kunde räddas, inga problem. Tala inför en grupp, inte min grej. Tala inför en grupp barn – vilda hästar sökes.

Det hade kommit som en total överraskning för mig. Tydligen ingick det i mitt avtal med Rikspolisstyrelsen att jag måste delta i informationskampanjer om samarbetet. Vilket, i detta specifika fall, betydde att jag på något vis blev förpliktigad att berätta om mitt jobb för barn. Jag fick söka djupt i avtalets alla artiklar för att hitta paragrafen som nämnde detta. Hade jag sett den när jag då, så glatt, hade skrivit på hade jag nog tagit mig en rejäl funderare. Hade jag vetat att jag skulle tala inför en klass hade jag hellre kastat ut avtalet och gått i konkurs.

Men nu var jag här, i Adolf Fredriks Musikklasser. Musikelever. Jag hade ett naivt hopp om att de skulle vara lite mer ordentliga och mindre stökiga än vanliga klasser. Men jag anade att det var en illusion.

Lokalerna var gedigna, om än något mörka, långa korridorer i en gammal, bastant byggnad. Rejäla trappor, nästan som att gå i ett museum, men dörrarna var nyare, och tecknen på modern teknologi fanns överallt. Jag såg få elever ute, och bara någon enstaka lärare gick förbi mig på vägen upp. Men nu satt jag i klassrummet. Jag hade fått vänta lite utanför, fröken hade kommit ut och hälsat på mig – en smal, lite kantig kvinna något yngre än jag, gissade jag. Fina blå ögon mörkt hår, lite halvmörk röst som var skön att lyssna på, med något slags dialekt. Hon var väldigt pepp och berättade att jag skulle vara nästa gäst efter den nuvarande, som var en uniformerad polis, specifikt en hundförare vid namn Kent. Hunden hade tyvärr inte fått följa med på grund av allergier, till många av barnens besvikelse. Men väntan var inte så lång förrän han lämnade rummet, till ljudet av applåder. Det skrämde mig ytterligare, en hundförare har säkert massor av kul och spännande att berätta – men vad kan jag berätta för fjortonåringar? Större delen av mitt jobb är inte ens barnvänligt. Men här satt jag.

Jag hade tagit av mig rock och hatt och lagt på katedern, då det inte fanns klädhängarplats. Jag satte mig lite nervöst på mitten av katedern, medan lärarinnan satt på sidan, nära de gamla, inte helt tillräckliga fönstren som vette ut mot gatan. Utanför passerade en ambulans mot Sabbatsbergs sjukhus.

”Hej” sade jag, så vardagligt och lättsamt jag kunde förmå mig till.

Blandade ”Hej” och ”Tja” kom till svar från elevgruppen. Det satt fler i rummet än vanligt, tycktes det mig, vid flera bänkar satt två elever.

Jag tittade på fröken, som hade presenterat sig som Lotta, och när hon såg min förvånade (och troligen lätt panikslagna min) förklarade hon att det inte var en klass, utan ett antal elever som valt att höra om jobb just i anknytning till polis, rättsväsende, vård och omsorg. Andra klassrum hade elever som hade valt andra yrkesgrupper, och hade andra gäster. Jag log och nickade och kände mig inte ett dugg tryggare med det.

Jag svalde hårt.

”Jag heter Hans, och jag jobbar med polisen som reanimatör och konsult kring frågor kring nekrologi.”

Barnens tomma blickar kunde inte ha varit mer talande. Jag kunde lika gärna börjat tala kvantfysik. Någon suckade trött, vilket jag förstod; syrebristen var markant i rummet, och jag förstod inte varför de inte hade haft rast mellan hundföraren och mig.

Jag svalde igen och försökte att inte verka nervös. Jag sneglade på läraren igen, och hon på mig. Hon log och nickade artigt.

”Vet ni vad det är för något?” frågade hon muntert.

Inga svar, inga uppräckta händer.

Plötsligt, från längst in i rummet, gömd i hörnet:

”Nekromantiker.”

Det gick som en rysning genom rummet. Eller var det bara jag? Så van vid fördomarna att det ibland är svårt att skilja på de internaliserade och andras. Men onekligen, flera av barnen vaknade till, ögon spärrades upp och ryggar sträckte på sig.

Det viskades både något ”wow” och ett par ”usch”. Lärarinnan viftade med handen, som om hon försökte jaga bort en fjäril, för att tysta på mumlet.

En hand räckte upp, synligen från personen som först hade sagt något i hörnet.

”Ja, Massoud?”

”Hans, är det sant att ni återuppväcker lik?”

Min fördom… med namnet hade jag förväntat mig något slags accent, men han talade flytande svenska. Lite mörkare röst än de flesta i hans ålder, och när jag såg honom sticka fram lite bakom ryggen på en annan elev så tycktes han en smula äldre också. Men jag visste att det inte sade något. Folk åldras olika snabbt, och emedan de blondas ljusa fjun knappt syns i tidiga tonåren kan andra med mörkare hår ge sken av att redan ha fått skäggväxt.

”Ja.” Svarade jag kort. Jag försökte komma på något vettigt, informativt och förståndigt att lägga till det, men kom inte på något.

”Shit” svarade han.

En flicka i motsatt hörn räckte upp handen. Blond, såg nästan för ung ut för att gå i mellanstadiet, alldeles för propert klädd för sin ålder.

”Daniela?” Sade fröken.

”Jag har läst att man inte kommer till himlen om man blir återuppväckt.” Hon sade det med sådan skärpa och bestämdhet att jag började ana en strikt religiös uppväxt.

”Det kan jag inte uttala mig om. Ingen jag återuppväckt har berättat något om att ha erfarit vare sig himmel eller helvete.”

Några händer som hade räckts upp efter hennes fråga sjönk ned igen.

”Men min pappa säger att det är så.” Tryckte hon på.

Jag ryckte på axlarna och försökte febrilt komma med något svar. Jag hade förstås haft liknande samtal med min farbror, men det var en sak att kunna gräla med en släkting och en annan att föra samtal med en liten flicka.

”Som sagt, jag kan inte uttala mig om det. Och såvida din far inte varit död och återvänt så vet inte han det heller.”

Jag insåg nästan direkt att jag gått över en gräns där, jag väntade mig nästan att Lotta skulle resa på sig och skälla ut mig, men hon satt fint kvar och låg, med benen i kors. Flickan däremot tystnade.

”Amanda?”

Flickan som tog till orda stack ut i rummet, hon var klädd i lite grabbiga, grå kläder, och hon hade en ovanlig skärpa i blicken för sin ålder. Det här var en smart tjej. Kanske inte ordentlig och lyd, men skärpt.

”Hej Hasse. Vi får inte höra så mycket om vad ne… reanimatörer faktiskt gör. Har sett lite i någon TV-serie från Amerika, men annars verkar folk inte vilja prata om det. Jag tycker det vore intressant att höra hur du ser på ditt jobb.”

Jag var glad att hon valde rätt titel på jobbet, och glad att jag hade rätt om hennes skärpa. Hon lät som en gymnasieelev, minst. Jag kände förstås till serien hon syftade på, ett av flera som var likna trogna verkligheten som polisserier och sjukhusserier brukar vara; marginellt, snällt uttryckt.

Jag harklade mig, hade fått lite slem i halsen. Nervositeten fanns kvar, men självförtroendet hade repat sig lite.

”Mitt jobb i allmänhet är att fullfölja folks testamenten, i de fall de vill återupplivas, om rätt omständigheter infaller och om det är möjligt” Jag insåg hur intetsägande det måste ha varit för tonåringar.

”Alltså – säg att någon är rädd att hen ska dö plötsligt, och inte kunna ta farväl av nära och kära, eller att dennes hund eller katt ska bli glömd i hemmet, och därför vill bli återuppväckt för att kunna ordna de sista sakerna i livet innan hen kan gå vidare. Då är det mitt jobb att, om möjligt, genomföra detta.”

”Vaddå om möjligt” svarade en namnlös unge, ”kan du eller kan du inte!”

”Det beror på.” Jag försökte vara lugn och pedagogisk. Jag anade att det var klassens clown jag hade att göra med, och de hade alltid lätt att hitta mina svaga sidor. Jag våndades i förväg.
”Jag kan återuppliva en person som har intakt centralt nervsystem… hjärna, och om det går att reparera hjärtat och i alla fall en del av njurar och lever. Till och med en liten bit räcker.”

”Varför det?”

”Mattis” fröken Lotta leende stelnade och hon viftade med fingrarna igen. Hennes blick bekräftade vad jag anat.

Djupt andetag. ”För att utan hjärna fungerar ingen. Inte ens en återuppväckt. När jag återupplivar en person så blir de inte odöda (jag försökte att inte säga ordet med det förakt jag annars brukar), de blir i begränsad form levande igen. Och då behöver de sina interna organ i någorlunda fungerande skick. Speciellt hjärta och hjärna. Utan hjärtat kan de inte ha puls och få runt vad näring och energi de har kvar i kroppen, och utan hjärna… tja, utan fungerande hjärna finns det helt enkelt ingen anledning att ens försöka. Personen vore i praktiken hjärndöd i alla fall, och då vi i Sverige räknar hjärndöd som kliniskt död så skulle proceduren vara meningslös.”

”Men blir de inte en zombie då?” killen bredvid en spinkige Mattis var en liknande klädsel, oknäppt skjorta i rutigt material, vildvuxen kalufs, fast blond mot Mattis bruna.

”Oskar räck upp handen!”

Jag kunde inte hindra mig från en djup, tung suck.

”Nej. Det blir en hjärndöd patient.”

En duktigare elev räckte upp handen. Liten kille, nästan lite asiatiskt utseende, propert klädd i liten blåvitrutig skjorta och glasögon.

”Linus.”

Linus? Adopterad eller ser han bara asiatisk ut? Halvsvensk kanske?

”Men jag har hört på youtube att nazisterna gjorde zombies!”

”Hm. Ahem. Ja.”

Det här var en mörk del av historien. En som försvårade för mitt yrke, och min professions heder och erkännande till denna dag.

”Jag hörde att många tycker att det bevisade att nekromantiker var onda och varit det hela tiden.”

”Alla utom sankt Nikolaus och Jesus!” rättade Daniela

”Räck upp händerna om ni har frågor.” Lotta var rätt söt, skarp näsa som inte riktigt var skidbacksnäsa, men lite ändå.

”Okey. Lite historia då.” Jag sträckte på mig, jag hade vana vid den här biten.

”Så långt tillbaka vi vet har det förekommit reanimation. De tidigaste bevisen finns redan i antika Mesopotamien, Egypten, Indusdalen, de tidiga kinesiska kulturerna, norra Afrika och till och med i de amerikanska kontinenterna. Likheter i traditioner och utförande pekar enligt nekrologihistoriker på att de alla har en gemensam rot. Intressant nog fanns det inget sådant i de australiska aboriginiska kulturerna, vilket pekar på att förekomsten är yngre än den tid då de splittrades från andra kultursfärer, men äldre än den där de amerikanska kulturerna splittras. Så forskare räknar på ungefär 25-30 000 år sedan.”

”Stenålderszombies” Mattis stack ut sina armar och låtsades drägla. Hans kompis gjorde en ful min, med underkäken framskjuten och ihopdragna ögonbryn, som att han försökte se ut som en imaginär stenåldersmänniska, men också med utstuckna armar, som en zombie.

Jag himlade med ögonen, och insåg genast att det var dumt – de skulle självklart se det och tolka det som att jag påverkades av deras löjeväckande hån. Några i klassen fnittrade till, andra suckade åt dem. Eller åt mig? Daniela sade ifrån skarpt ”Men tysta då!”

Lotta sträckte fram armen men slapp vifta med fingrarna då Amandra röt ifrån: ”håll käften, jag vill höra.”

Linus hade inte sagt något men såg uppskattande på Amanda.

”Vi vet förstås inte hur effektiva dessa tidiga reanimatörer var. Vi vet att de ofta var i roller som präster, speciellt för olika dödsgudar, men ibland också för fruktbarhetsgudinnor.”

Mattis började gestikulera som att han hade händerna kring någons höft, och röra händerna upp och ned över sin egen höft. ”Fruktbarhetsgudinnor!”

”Sluta med det där” suckade Lotta. Hon hade inte kunnat dölja tröttheten i sin röst om hon ens försökt.

”Nergal, till exempel.” fortsatte jag. Anubis. I senare tider också Hades och Pluto, även om grekerna och romarna var mer skeptiska till företeelsen. Speciellt då det i vissa kulturer och perioder skedde i samband med människooffer.”

Flera elever började fastna.

”Men speciellt hårt slog de nya monoteistiska religionerna mot praktiken. Även Buddismen var mer negativt inställd till reanimation än dess hinduistiska rot. Ironiskt nog, då några av dessa religioner hade centrala figurer som just påstods återuppväcka de döda, fast, påstått utan reanimationslika riter.”

”Han snackar om din Jesus” skrek Oskar. Mattis verkade klok nog att hålla tyst denna gång. Daniela verkade vilja svara, uppenbart irriterad, men Lotta hann före. ”Oskar räck upp handen om du har en fråga eller var tyst!” Hennes leende hade nu försvunnit, och hennes blick hade en oväntad skärpa. Oskar tystnade och nästan sjönk ihop. Jag kunde lugnt låtsas som ingenting.

”Den tidiga kristna kyrkan var först delad i hur de skulle förhålla sig till reanimation, nekromanti då kallad. Vissa menade på att det var av gud utvalda som fått gåvan att kunna ”låna tillbaka” de dödas själar, medan många andra snarare menade att de var ogudaktiga demonbesatta avgudadyrkare som sålt sin själ till djävulen för makten över liv och död. Inte ens Paulus lyckades helt stilla debatten, trots att han i korintierbreven tydligt tog avstånd från nekromanti, då han menade att bara gud hade rätten att ge liv och död, och det stärkte också många kristnas syn på att Jesus inte bara var guds son, utan också en del av gud, eller gud förkroppsligad. Men som sagt, alla var inte övertygade. Motståndet växte starkt, och spreds snabbt genom den antika världen. Vid konciliet vid Nicaea…”

”Fröken, vad är ett konsillje?”

”Det är ett stort kyrkomöte, Mattis.”

”Men varför sa han inte bara det?”

”För att det heter så.” Lottas blick blev återigen lite skarpare, och Mattis som uppenbarligen ville fråga mer tystnade.

”Vid kyrkomötet i Nicaea var beslutet nästan enhälligt att fördöma nekromanti. Bara en liten grupp arianister protesterade, men då de redan var på väg att bli utdömda som en utbrytargrupp togs inte mycket av deras argument på allvar.”

Massoud räckte upp handen igen, men väntade inte på att få ordet: ”Inom islam har det alltid varit förbjudet.”

”Det är sant” svarade jag. ”Islam grundades mer än tvåhundra år efter Nicaea, och många då populära kristna idéer togs upp från främst den ortodoxa, östliga kyrkan av det tidiga islam. Bland annat ikonoklasm, förbud mot att avbilda heliga personer men också ett tydligt avståndstagande från magiska praktiker, främst nekromanti. Dödsstraff var standard i båda religionerna för detta. Även inom buddism och shinto ansågs det orent och var straffbart på liknande vis.”

”Vad har det med nazzarnas zombies att göra” frågade en långsmal kille med lurvigt hår.

”Jag kommer till det.”

”Låt honom prata” röt Amanda igen. Hon såg inte själv direkt uppspelt ut, men det behövde inte betyda att hon inte var intresserad, eller i alla fall tog till sig lite.

”Alltså. Inte alla gillade reanimation ens innan de monoteistiska religionernas intåg. Germanska folk var väldigt skeptiska, speciellt vikingarna som menade att ens ”andra död” var lika avgörande som den första om vart man skulle hamna i efterlivet. Det kunde alltså ruinera ens chans till komma till Valhalla. Å andra sidan kunde man få en andra chans om man missat första chansen, så det fanns tillfällen där ”dödsbringare”, som de kallades, belönades för sitt värv. Men inte ofta.”

Jag harklade mig och kände att jag började bli torr i halsen. Jag såg också att tiden började gå. Lotta log dock lugnt och verkade oberörd.

”Skepticismen och förbudet höll i sig nästan totalt ända fram till upplysningstiden. Först då, när gamla religiösa dogmer började luckras upp, vågade tidiga vetenskapsmän och filosofer försöka återuppta lite av de nästan glömda konsterna. Det var fortfarande belagt med straff och sågs som ofint, men samma var det ju med likgrävande som krävdes för att få kroppar till att utforska människokroppen. Det ryktades då och då att det fanns grupper som höll på med satanistiska riter och nekromanti – ofta häxor, romer, judar och andra förföljda minoriteter. En klassiker är ju, om ni fått läsa Shakespeare, (några nickade andra skakade på huvudet) ”Köpmannen i Venedig”, som efter att ha krävt sitt skålpund kött också kräver att skuldbäraren ska återväckas för att tjäna som hans slav för att återbetala skulden.”

”Ew, varför ville han ha kött?” Mattis lät nästan genuint nyfiken.

”För att återbetala ett lån. Hans hjärta, vilket skulle döda personen som var skuldsatt.”

”Men då kan han ju inte nekrotiseras sa du ju!”

Jag kunde inte låta bli att skratta till. ”Ja, precis, men det visste inte Shakespeare, och hans poäng var inte att vara korrekt, utan att berätta en historia.

”Dåligt påläst!” kontrade Mattis.

”Onekligen.”

”Men nazzarna då!” röt den lurvige igen.

”Med vetenskapens framväxt började allt fler ifrågasätta om nekromanti alls var verkligt, och inte bara någon myt. Det var, i den då tidiga arkeologin omöjligt att bevisa att sådant skett, och historiska exempel var få och inte så pålitliga. Och i de medeltida och senare skrönorna var det mest skräckexempel på hur onda judar, häxor och diverse fiendefolk var. Muslimska krigsherrar anklagade kristna för att vara nekromantiker, och vice versa.”

”Ni kanske läst lite om andra världskriget redan?” frågade jag retoriskt, anandes att de alla kände till det. Alla nickade. ”Jaaa” bölade den lurvige. Lotta sade inte åt honom, jag gissade att han var från en klass hon inte var så bekant med och inte kunde hans namn.

”När kriget blev som mest intensivt och desperat började nazisterna söka alternativa vägar för att få fler soldater. Trots allt fler rekryter till deras arméer, och trots tvångsrekryteringar av besegrade folks manliga befolkning så räckte inte det mot den sovjetiska motoffensiven och västmakternas begynnande vändande av krigslyckan. Nazistledningen var redan tidigare intresserade av ockultism och mytiska berättelser, så att de sneglade på det de tidigare kallat ”judisk nekromanti” var inte helt konstigt. Problemet för dem var att många av principerna bakom konsten inte var till större nytta för dem. Som sagt, kropparna måste vara någorlunda funktionsdugliga för liv, och man kan normalt bara återuppväcka en person i taget.”

”Normalt?” frågade Lotta och såg nästan orolig ut.

”Ja. Normalt. Som med all vetenskap finns det sätt att kringgå problemen. Ofta kostsamt, farligt och oetiskt, men möjligt.”

Jag såg i ögonvrån hur Daniela nästan verkade vilja inflika något, jag gissade att det skulle vara något i stil med ”all nekromanti är oetisk”, men hon ändrade sig och höll tyst.

”De grävde fram, bildligt talat, de få nekromantiker som fanns att tillgå, och ömsom belönade dem, om de var ariska, eller tvingade dem, om de inte var det, att arbeta fram sätt att ändra tillvägagångssättet så att det blev mer effektivt. Industriellt.” Jag fann mig själv nästan må illa av att säga det. Jag hade dragit den här historien förr, många gånger, men jag hade aldrig lyckats säga det utan att staka mig.

”Lyckades de?”

”Inte riktigt, Amanda. Det är svårt att förklara exakt, men det är lite förenklat som ett batteri. För att en död ska få liv igen måste någon ge lite av sitt liv, sin energi, till denne. Ju mer man ger, desto längre och stabilare kan de sedan fortleva, såvida de inte råkar ut för olyckor eller annat.”

Amanda såg betänksam ut en sekund. ”Jag minns från fysiken att man kan koppla ihop flera batterier för mer el.”

Jag svalde hårt. ”Exakt. Och här kommer vi tillbaka till de gamla myterna om människooffer. För självklart vill den som blir återupplivad ha ett fortsatt långt liv. Men när det beror på hur mycket nekromantikern ger så blir det förstås lite knivigt. Det finns texter som hävdar att vissa uråldriga dödsmagiker kunde inte bara ge liv, utan också stjäla liv från andra. Och därmed, direkt eller indirekt, bli ett slags mellanhänder och ta från en för att ge till en annan, utan att behöva offra något själva.”

”Men…” frågade Massoud ”betyder inte det att du till slut tömmer dig själv helt? Hur kan du jobba med det då?”

Jag var glad att han inte bara var fördömande utan också nyfiken. ”Det är inte absoluta värden det handlar om. Jag ger inte bort år av mitt liv, så att säga. Jag ger bort, i brist på bättre ord, energi. Och energi kan jag få tillbaka över tid. Men visst, jag kan inte återuppliva hur många som helst utan vidare, då riskerar jag själv att få permanenta skador eller rentav dö. Det krävs ofta ett par veckors återhämtning minst, helst en månad, mellan tillfällena, ibland lite mer, beroende på hur mycket man ger.”

”Hur länge räcker det då?” Frågade en helt ny spelare i spelet, en kort, rund tjej med nästan gyllene lockar och rosiga kinder.

”Det beror helt på. Om den som ska reanimeras är i bra skick, hade god hälsa och var på mestadels frisk så kan det i bästa fall räcka upp till ett år. Finns fall då de varit sparsamma med hur de använt sina energier och levt lugna liv i flera år faktiskt. Har de varit sjuka, tärda utsatta för svåra fysiska trauman så kan det i värsta fall bara räcka i några dagar. I vissa fall bara några timmar rentav. Det är inte mycket, men det kan räcka för att säga farväl, klargöra saker inför en jurist om testamente, eller se till att ens älskade vovve får en ny ägare.”

Det var lite som att se ljus gå upp i huvudet på flera av eleverna. Som att de nu såg något de inte sett tidigare.

Den lurvige namnlösa röt till igen. ”Du ger dem en andra chans. Schysst.” Jag var osäker på om han var sarkastisk, men jag valde att tro gott om honom.

”Men nazisterna då.” krävde han.

”Ja. Alltså. De hade lyckats få sina reanimatörer att lära sig att göra just detta – att ta kraft från andra än sig själva. Och eftersom nazisterna, som ni säkert redan läst, hade koncentrationsläger fulla med fångar, krigsfångar, folk som de ändå hade tänkt avrätta…”

En total tystnad infann sig i rummet. Nästan alla måste förstått vad som komma skulle.

”…så valde de att istället ta dessa som levande engångsbatterier för att återuppliva deras fallna soldater på vad som närmast kan beskrivas som löpande band.”

En knapphåls fall hade kunnat höras.

”Men det var, tro det eller ej, inte ens det värsta.”

Munnar öppnades och blickar fästes.

”Trots vad jag sagt, att man inte kan göra zombies, så försökte de. Om och om igen. De försökte få reanimatörerna, i det här fallet måste till och med jag säga nekromantikerna, att återuppliva helt hopplösa fall, i hopp om att de skulle kunna bli just zombiesoldater. Ingen vet exakt hur många fångar som offrades för detta, eller hur många av dessa hjärndöda eller på annat vis omöjliga fall de offrade dem på. Många av dokumenten förstördes under Berlins fall, men vissa gissningar talar om tiotusentals.”

”Åh fy fan…”
”Shit”
”Djävlar”
”Svär inte.”

”Så varför tillät de er att fortsätta då?” En gråögd kille med kantigt ansikte och märkligt tight polotröja. Så kallt var det inte här i klassrummet.

Jag log snett, och insåg att det nog inte gjorde skillnad om jag försökte förklara att ”de” inte var ”vi”.

När Totenmachtprogrammet, som det hette, blev känt för de allierade, en bra bit innan krigsslutet, så diskuterades det om de själva skulle försöka göra något liknande. Först talades det om att reanimatörer skulle ge energi till skadade så att de läkte fortare, men det är inte så det fungerar, och det projektet skrotades rätt fort.”

”Vad hette det programmet då?” frågade Linus vetgirigt.

”Snaketouch. Lite ironiskt, det var menat först på grund av ormen som ni kanske sett med läkarstaven. Men det hade lite dubbeltydighet då många fortfarande ansåg det vara något närmast oheligt och förbjudet, lite som att frottera sig med en giftorm.”

”Frottera sig?” Mattis fick inget svar.

”Det ansågs också oetiskt att bara återuppliva soldater utan vidare, så man började fråga soldater om de, om möjligt, ville ha en andra chans. Förvånansvärt många svarade ja. Tanken var då att det var just för fortsatt strid och inte för att återvända hem. Tyvärr var det få som kunde räddas, så i praktiken gjorde det inte mycket skillnad på slagfältet, speciellt då de allierade inte heller hade många som kunde reanimering som var villiga att ta risken att avslöja sig för offentlighet och myndigheter. Men viss idealister fanns.”

”Så?”

”Så någon kom på den lysande idén att istället reanimera fallna spioner och scouter. Ofta tog avslöjade spioner gift för att undvika tortyr, förhör och att riskera avslöja hemligheter. Ibland hittades inte deras lik av axelmakterna, och då kunde de allierade hämta liken och reanimera dem, och få den information de samlat och som annars skulle ha gått förlorad. Även om mycket är hemligstämplat än idag så vet vi att de allierade fick mycket kunskap som hjälpte dem vinna slag efter slag, och till slut kriget mot nazisterna och axelmakterna.”

”Men vad hände sedan då? När blev det legalt?” Lotta såg genuint engagerad ut. Jag förstod att eleverna ogillade hennes hårda blick, hennes normala var så väldans varm och inbjudande.

”Efter kriget blev det en hel del diskussioner om allt som hänt under kriget. Etik, moral, sådant. Självklart tog förintelsen och atombomberna stor plats i samtalen, men även det negativa men också positiva bruket av reanimation togs upp. Bland de allierade blev reaktionerna lite olika. Sovjet och östblocket såg främst vad nazityskland hade gjort, då de främst upplevt de återuppväckta soldaternas frammarsch. De hade aldrig upphört med förbuden, och fortsatte att vara emot fram till början på åttiotalet under Brezjnev. I väst blev det först tyst om det hela men när berättelserna om reanimationer bland de allierade började krypa fram så blev det först ett ramaskri bland konservativa krafter, och många presidenter fann sig stå mellan att å ena sidan ge medaljer till reanimatörerna, och å andra sidan förfölja och lagföra dem. Debatten har följt både segregationsfrågan och abortfrågan i USA, med dalar och toppar. Men under sextiotalet, när de unga intellektuella vände sig allt mer mot alternativ andlighet och mystik så fick reanimation en återuppväckelse. Till stor del tack vare detta, och ökade krav på att folk själva skulle få bestämma över sina liv, och sin död, så blev det allt mer populärt att i alla fall under väldigt organiserade, statliga former tillåta viss reanimation. I Sverige var det på sextiotalet, i USA på sjuttiotalet som det blev helt lagligt att anlita en reanimatör – på villkor att den avlidne hade medgett tillåtelse till proceduren. Större delen av Europa legaliserade kontrollerad reanimation under sjuttio eller åttiotalet. Tidigast var Schweiz 1958, sist var Grekland 1991. Östblocket kom med relativt snabbt efter Sovjet, medan de katolska Medelhavsområdena var sena på bollen.”

”Så hur många reanimerar du då?” En långhårig, rödlätt kille som varit tyst hittills.

”Varierar lite efter hur efterfrågan ser ut från månad till månad, men Hälsovårdsmyndigheten har satt en maxgräns på två per månad per reanimatör, under normala förhållanden, speciella undantag kan ges, ibland också i efterhand, för specialfall eller akuta ärenden av särskild vikt.”

”Oj!” ropade Lotta. ”Nu har vi haft rast i tre minuter!”

Intressant eller ointressant, barn ignorerar inte rast. Speciellt inte i ett mörkt, syrefattigt rum. Som en enig massa reste sig barnen och vällde fram mot dörren, och ut.

Linus och Amanda steg fram, amanda med en knuten näve framhållen. Som jag förstod det var det kutym att besvara med knuten näve. Hon ryckte dock undan sin och log brett. ”Sajk! Men det var intressant. Ledsen för mina puckade klasskamrater.”
”Tack, har själv varit ung, det är inte en skön lokal att vara i länge.” Jag kände av en viss begynnande huvudvärk. Hon nickade och gick ut med lämmeltåget.

”Tack” sade Linus. ”Jag har läst på massor om det här. Min lillebror gick bort i cancer för några år sedan, och föräldrarna har varit ledsna sedan dess. Har funderat mycket på det här.”

”Jag beklagar sorgen.” Jag gjorde verkligen det. Jag kunde inte föreställa mig hur tungt det måste vara för honom att bära sorgen, och se sina föräldrar dela samma sorg som barn.

”Jag kanske också ska bli reanimatör om jag kan. Så fler får säga adjö ordentligt till de sina.”

Wow. Det var inte ofta jag fick den sortens indirekt bekräftelse. Men det värmde.

”Tack.” sade Lotta, och sträckte fram sin hand för skakning. ”Tack själv. Kan inte vara lätt att hålla reda på de här busungarna” sade jag, i ett patetiskt försök att låta lite obrydd och van.

”De är trötta och har lyssnat mycket, men du fick dem på kroken till slut.”

”Tack.”

”Jag hade hoppats du skulle berätta mer om ditt jobb med polisen. De brukar ju inte ha rätt att kräva att folk återupplivas vad jag vet?”

”Nej, inte direkt… det är lite mer expertisområde och så. Sker ju tyvärr alla möjliga slags brott vet du. Jag kanske kan berätta mer över fika..?”

”Hade varit trevligt” hon log ursäktande ”men jag ska träffa min sambo.” Ouch.

Nåja. Jag hade i alla fall överlevt den här dagen. Och hade jag inte gjort det, hade någon kollega säkert hämtat tillbaka mig för att avsluta den i alla fall.




Prosa (Novell) av Dorian Ertymexx
Läst 85 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-12-27 12:11



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Dorian Ertymexx
Dorian Ertymexx