Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ånger och minnen

Vissa träffar var arbete, andra var rent nöje.

Som när man träffar sin plastunge. Jag har alltid avskytt ordet ”styvson”. Speciellt när han inte riktigt var det heller.

Neo och jag träffades kort innan hans sjätte födelsedag, när jag hade börjat träffa hans mor Linda. Det var över tio år sedan nu, och han hade växt till sig till en nyfiken, nördig ungdom med många frågor och starka åsikter. I sex år hade jag vant mig vid rollen att bli något slags bonusförälder, även om jag i början försökte avstå. Det hade inte alltid varit lätt. Under hans svårare år hade han gått från nyfikenhet och beundran till att bli rebellisk och arg, gärna ofta påpekande att jag inte var hans riktiga pappa. Det sved förstås, men jag var beläst nog i psykologi för att förstå vad det handlade om. Jag hade då redan avslutat min utbildning, och var färsk i branschen som reanimatör.

Lindas och min relation hade börjat väldigt enkelt, ett otippat krogragg som växte till en vana, som växte till respekt och närhet. Vi var egentligen inte alls varandras typer – jag drogs till långsmala överklasskvinnor, hon drogs till muskulösa arbetarkillar med tatueringar. Hon var kort, rund och definierade sig själv som ”upper trailer trash”, medan jag var en lång, då tanig medelklass-snubbe. Men vi fann varandra i vår omsorg om folk. Hon var hårt arbetande sjuksköterska inom geriatriken, och jag var nyexaminerad reanimatör. Döden var en ständig närvaro i bådas våra liv. Och vi hade samma humor, liknande livsfilosofi och var båda lite vilsna i den stora, vida världen.

Linda hade då varit skild i över ett år från sitt ex som hade förälskat sig i flaskor och burkar mer än i henne, och vars laster hade börjat påverka inte bara deras relation utan också Neos välmående. Hon var förstående och förlåtande till en gräns, men var väldigt stark och bestämd när den gränsen korsats.

Jag hade varit stöd under de stunder då exet, en viss Villiam Antonsson, hade försökt ta sig tillbaka in i hennes och Neos liv och skapat kaos och problem. Speciellt när Neo hade fyllt fjorton och hade velat flytta till sin far. Det smärtade Linda mycket, men hon var mer förstående än jag och tillät det på försök. Neo var tillbaka mindre än ett halvår senare, och föreslog aldrig mer något sådant. Det är lätt att idealisera en frånvarande far, mindre lätt att göra samma med en som man bor med. Det ledde förstås till nästa kris, att försöka läka en tonåring som inte helt kunde förstå varför en person så mycket mer älskade spriten än sin egen avkomma. Beroendeproblematik hade varit en av de saker Neo brunnit mycket för när han började bli politiskt medveten.

Men vid det laget hade jag och Linda redan gjort slut. Vi höll ihop i sex år, min längsta romantiska relation hittills; det tog slut fredligt, då vi bara hade vuxit isär. Mer precist hade vi helt enkelt inte tid och energi för varandra. Hennes jobb krävde ständigt mer av henne, med alla nedskärningar som skedde inom vård och omsorg. Och för min del hade jag inte mycket ork mellan reanimationerna, som alltid tog mycket av ork och energi. Jag undrade ibland om jag någonsin skulle kunna ha en vettig relation när jag var tvungen att låsa in mig och vara asocial under perioder. Troligen inte.

Vi hade fortfarande kontakt, och hon hade som så ofta bjudit in mig till julfirande. Det brukade vara enkelt, jag, hon, Neo och ibland någon ny kille eller någon väninna eller kollega som inte hade släkt eller vänner nära till hands. Lite enklare julmat, enkla, billiga julklappar och lite senare en julskål, som de sista par åren också Neo fått delta i. Det hade varit något Neo först ogillat, efter sin tid med Villiam, då han såg allt alkoholintag som begynnande alkoholism. Inte svårt att förstå efter omständigheterna, antar jag. Men han vande sig och lärde sig att det inte var spriten i sig, utan beroendet som var problemet. Men Linda och jag var båda lugnade över att ungen troligen aldrig skulle vända sig till sprit i alla fall.

Denna jul var Linda singel igen, hon hade inte riktigt haft tur med karlar efter mig, jag brukade skämtsamt säga att jag förstört för henne då hon jämför alla med mig. Hon brukade le snett och erkänna att det fanns en liten, LITEN, poäng i det. Det värmde alltid att höra det. Enda gästen var en ny kollega som hade varit ensamkommande flykting, och som inte hade så många vänner bland kollegorna då han nyligen blivit klar med utbildningen. Det var en trevlig ung kille som blev lite nervös av mitt jobb; det är något jag var van vid från både ursvenskar och invandrare, så jag var inte förvånad. Kvällen var inte så intressant i övrigt, utom att Neo hade föreslagit en fika någon dag. Det var en första, och jag var nyfiken på vad det handlade om.

Så nu satt vi här, på ett fik mittemot McDonalds på Sankt Eriksgatan. Dagtid på mellandagarna var förhållandevis tomt, och vi kunde välja plats relativt fritt. Några av platserna hade soffor och stolar, andra bara stolar kring de runda små borden. Disken var direkt mittemot ingången, något som inte kan ha varit skönt för den blonda unga flickan som jobbade idag. Varje gång en kund kom in tog denne med sig en rejäl dos kall luft.

Jag satt med en köttfärspaj och en enkel kaffe, han hade valt en rejäl macka och någon läsk jag inte var bekant med.

Vi hade hälsat med kram, som vi brukade. Han hade växt rejält sedan jag först lärde känna honom, men han var fortfarande ett halvt huvud kortare än mig. Jag hade aldrig träffat hans far, men fått höra att han inte heller var så lång. Neo var skranglig, tanig nästan, med ett avlångt ansikte som alltid bar uttryck av att vara uttråkad och frustrerad. Ett överdådigt lurv av brunt hår prydde hans bleka ansikte. Hans förhållandevis små ögon bar samma bruna färg som hans hår.

”Så hur har det gått? Jag fick inte höra hur det gick med betygen i år.”

Han suckade tungt, som om jag hade valt det tråkigaste samtalsämnet i världen.

”Det gick bra. Fick bra betyg i samhällsämnena.”

”Och naturämnena?”

Han log snett och lutade sin hand med utsträckta fingrar åt ena och andra hållet, för att visa ”mediokert”.

Jag nöjde mig med det, jag visste att han var högpresterande, och att hans mor hade gett honom på örat om det hade gått riktigt dåligt.

”Var det något särskilt du ville? Jag menar, det är alltid trevligt att ses, men du har aldrig velat träffa mig på egen hand förr.”

”Ja, faktiskt.” Jag hoppades att han inte skulle bli sårad av min raka fråga, men jag tror han var van vid att jag alltid försökte vara rak med honom.

”Kommer du ihåg när jag tolv, ett halvår innan du och morsan gjorde slut?”

Det gick en kall kår genom mig. Jag anade vad han for efter, men jag ville inte gissa fel. ”Vad syftar du på?”

”Du vet… när jag gick in i sovrummet, och du satt där i mörkret, ihopkrupen i ett hörn och såg helt förstörd ut?”

Jag svalde tungt. ”Ja. Jag minns.”

”Du sa’ då att du inte kunde berätta vad det handlade om. Och du lovade att du skulle förklara när jag blivit äldre.”

Ett dumt löfte, men han hade försökt trösta mig, och jag visste inte hur annars att lugna honom då.

”Ja. Jag är förvånad att du minns det.”

Han log snett, som om jag hade erkänt att han var klipsk och skarp. ”Du har inte ofta varit så… svag. Eller jag menar, du har inte ofta visat dig så känslig. Menar inte att du är svag!”

Jag svalde hårt och försökte samla tankarna. Det finns saker, minnen jag helst inte går tillbaka till. Men jag hade lovat. Och han var klart gammal nog att kanske förstå.

”Så berätta, vad handlade det om? Har det att göra med varför du och morsan gjorde slut?”

Där blev jag paff. Jag hade inte räknat med att han skulle tro det. Han hade kanske inte helt fel, om än inte så direkt som han kanske trodde.

”Jag vet” fortsatte han ”att jag sade en hel del taskiga saker till dig. Det var inte okey.”

Bad han just om ursäkt? Han har verkligen växt!

”Nej, det hade inget med det att göra.” Jag lade min hand på hans överarm; att lägga den på hans hand hade känts konstigt. Jäkla normer!

Han såg på mig med en forskande blick. Han försökte se om jag ljög för att mildra hans dåliga samvete eller om jag menade allvar.

”Vad handlade det om då? Jag behöver veta.”

Jag ville verkligen inte prata om det, men jag kunde inte gärna låta honom lida i ovetskap heller.

”Okey. Men det här måste stanna mellan oss. Din mor vet, men ingen annan. Okey?”

Han nickade, och jag kunde se en viss oro i hans ögon. Han var osäker på vad han skulle få höra.

Jag vände mig om för att se att ingen satt för nära, och kände mig nästan lite paranoid medan jag gjorde det. Det var inte en spionthrillerhemlighet jag bar på.

”Du minns vad jag jobbar med?” Frågan var retorisk, ett försök av mig att få lite andrum.

”Såklart. Du hjälper folk som inte var färdiga att få lite mer tid i livet.”

Så vackert poetiskt beskrivet! Jag borde börja använda det i mina annonser.

Jag nickade. ”Precis. Och som du kanske vet så kan jag inte göra det hursomhelst. Jag får bara återuppväcka de som har gett tillåtelse till det, eller som bett om det i sitt testamente, och också då bara om rätt villkor i testamentet angetts.”

”OK? Som vaddå?”

”Som en klient som bara ville reanimeras om han hade dött en plötslig död, alltså i olycka eller infarkt eller så. Om han hade dött efter lång tids sjukdom hade jag inte fått göra något.”

”Hur dog han då?”

”Hon dog i Corona. Det gick ganska fort, men hon hade fått chansen att ta avsked av sin familj innan det gick illa, så det räknades som en långsam död. I det här fallet hann hon prata med vårdpersonalen och förtydliga, men ibland är det oklart, och då måste man gå till rätten för klargörande. Det händer inte så ofta, lyckligtvis.”

”OK, jag fattar.”

”Okey. Du kanske är för ung, men minns du den där gamla såpan ”Bortom vilda hav?””

”Knappt. Vet att morsan gillade den, såg väl några avsnitt med henne när jag var liten.”

”Den gick i några år och var väldigt poppis i alla fall. Du kanske minns en av skådisarna, Roland Paulsson? Han spelade någon rik playboy från Skärgården eller nåt.”

Han ryckte på axlarna.

”Lite före din tid antar jag. Nå, han var väldigt poppis ett tag, några trodde han skulle till Hollywood.”

”Okey Lasse, jag fattar.” Neo var otålig. Han ville förstå, och jag kom med gammal skåpmat.

”En dag blir jag uppringd av några chefspersoner från TV-kanalen bakom serien. De ber mig att komma förberedd omedelbart till deras studio.”

”Brukar folk ba’ ringa upp dig så?”

”Nej. Aldrig. Jag kunde inte ens föreställa mig vad det hela handlade om. I alla fall, jag hade inget för mig och tänkte att de kanske bara ville ha råd inför någon tvist i deras serie. Så jag åkte dit.”

”Vad händer där?”

”Jag blev ombedd att skriva på en tysthetsklausul, att jag inte skulle berätta något för någon, och sedan ledd till ett rum.”

”Och?”

”Där låg Roland Paulsson död. Oklart vad som hade dödat honom, men de som hade bjudit dit mig svor på att det var en plötslig infarkt. Jag förstod inte riktigt vad de ville ha mig till först, jag var ingen läkare eller obducent, så jag kunde inte göra någon bedömning. Men det visade sig att de ville ha honom tillbaka. Snarast.”

”Va? Är inte det typ olagligt?”

Jag log svagt. ”Japp. Som fan.”

”Men du gjorde det ändå?” Aj! Han förstod kärnan i mitt lidande.

”Ja…” Jag var beredd att förklara men Neo hann före

”Asså du är typ en av de mer principfasta personer jag känner. Hur fan lyckades de övertyga dig?”

”De hade ett giltigt testamente. Oklart varför, men tydligen var det standard hos den produktionsbyrån att ordna sådana med skådespelare, utifall att det hände något. Det var vad de påstod i alla fall. Jag var inte beläst nog i ämnet, då, för att kunna säga emot. Det händer ju att kändisar dör i olyckor eller annat.”

”Shit vad läskigt. Vad hänsynslöst!”

”Ja. De tjatade på mig i timmar, lovade mig guld och gröna skogar, och att jag skulle bli känd som reanimatören som räddade en av Sveriges mest älskade skådisar och tv-serier. Jag… jag ville så gärna ses som en person som vände på den negativa synen på mitt yrke. På vad jag gör.”

Neo rynkade näsan. Det brände i hjärtat.

”Jag föll till föga. Jag visste att jag inte borde, men de var väldigt övertygande, och de tjatade i timmar. Jag borde bara gått därifrån…”

”Jag fattar. Ibland vill man saker så mycket att man missar priset.”

”Ja.” Jag kände den där paniken komma tillbaka, som jag kände då.

”Så, var den där Roland tacksam?”

Jag skakade på huvudet. Ångesten kändes som en kall våg utan slut.

”Va? Varför inte?”

”Han svor och fördömde mig. Visade sig att han inte alls dött av infarkt. Han var ju rätt ung, 38 tror jag… han hade överdoserat medicin.”

”Med flit?”

”Med flit. Han hade försökt ta livet av sig. Visade sig att han hade haft djupt depressiva perioder, och bara klarat av jobbet med droger. Han ville få slut på det hela. Men bolaget som anställt honom hade fattat misstankar och tvingat honom att skriva på testamentet. Det var inte giltigt då det skett under övertalning. Han hade dessutom ett eget, privat och undangömt ett som motsade det påtvingade testamentet.”

”Shit, du blev grundlurad.”

”Ja. Och jag hade brutit mot både regler, lagar och yrkesetiken. Men mest av allt mot min egen heder.”

”Och det var därför du bröt ihop.”

”Ja. Det tog mig ett halvår innan jag ens orkade jobba igen, men ingen kunde ju få veta något. TV-folket skulle ju knappast sprida deras lagvidriga brott, och jag kunde knappast göra det – om inte för min egen skull så för mina kollegors. Vi måste vara närmast perfekta för att få jobba vidare som det är. Finns många som är emot att vi får jobba.”

Neo satt tyst en stund. Jag hade duckat minnet, och skulden och skammen som kom med det, så länge. Nu var allt tillbaka.

”Så vad hände?”

”Jag vet inte hur de lyckades få Roland att spela med, men på något vis lyckades de. Han fortsatte att spela in avsnitt för resten av säsongen, sedan skrevs han ut ur serien. Och dog igen, förstås. Officiellt hade hans drogproblem gjort honom ohållbar i serien.”

”Och ingen märkte att något var fel när han tynade bort och dog… igen?”

Grädden på moset.

”Du minns kanske inte… han ”dog” i sitt trähus i Skärgården, när det brann ner. Officiellt hade han rökt och somnat. Vissa hävdade att det var självmord efter att ha blivit sparkad från serien, för att hans karriär var död. Jag visste bättre.”

”Shit… tror du de mördade honom?”

Jag skakade på huvudet. ”Nej. Han hade tynat bort och dött av sig själv, men de var ju tvungna att dölja vad som hänt, så de arrangerade branden.”

”Och du vet allt det här.”

”Jag har inga bevis. Det var dessutom fyra år sedan nu. Vad kan jag bevisa? Hans lik var aska, papprena var enkla att få försvinna… Hade Roland själv sagt något hade jag kanske vågat vittna. Det hade skadat mig, mitt yrke, men det hade varit rätt sak att göra. Men nu… alltså då…”

Jag insåg att jag satt med armarna i kors, som att jag frös. Det gjorde jag, men inte på grund av snön eller vätan utanför. Jag frös för att jag inte förtjänade värme.

Anton var tyst ett tag. Hans ögon stirrandes rakt igenom bordet, som i djupa tankar. Jag kunde bara ana vad som föregick i hans unga huvud, och inget av det var bra. Jag hade försökt vara en bra förebild, men i fyra år hade jag varit en lögnare, en falsk figur som dolt hemska brott för att skydda mig själv och mitt yrke. Han hade all rätt att aldrig vilja veta av mig mer.

Till slut tittade han upp på mig, med en obehagligt kall blick. ”Vad sade morsan?”

”Hon sade att jag hade blivit lurad, och att det enda jag kunnat beskylla mig själv för var att ha ett ego, och vara mänsklig. Hon var alltid för snäll emot mig.”

Neo nickade långsamt och eftertänksamt.

”Lasse…” var det en smula hopp? Han kallade mig alltid Lars när han var missnöjd.

”…kommer du ihåg när vi var i lekparken, tror jag var typ sju, och jag hade snott någons leksak? Ett plastlokomotiv typ.”

”Nej, förlåt, jag minns inte det…” Jag mindes många lekstunder, men inte just det.

”Du sade åt mig att ge tillbaka leksaken, och be om ursäkt. Och att inte skämmas för ett misstag. Alla gör fel någon gång. Det är om man upprepar det som man är en dålig människa. Det sa du till mig.”

Jag visste inte vad att svara. Det fuktades i ögonen på mig. Hur kunde en sextonåring kännas så stor och känna mig så liten?

”Du kan inte be om ursäkt, och inte göra något åt Rolands död. Men du kan kanske varna dina kollegor för att sådant här förekommer. Och tillsammans kanske ni kan hitta lösningar för sådant här framöver.”

Jag höll på att falla i bitar. En så klok unge!

”Du är inte arg på mig?” Inte bara tårar, utan också snor som rann.

Han såg genuint förvånad ut. ”Varför skulle jag vara arg på dig? Du har inte gjort något fel mot mig. Morsan skulle väl säga att hon inte var arg utan besviken, men vafan, vem har inte gjort fel? Okey, det var ett sjujäkla fel du gjorde, men jag känner dig. Du vill väl. Du gjorde det inte av girighet, eller för egen vinning, du blev övertalad att det var rätt sak att göra.”

En enorm lättnad. Tårarna flödade fritt, och jag kunde inte annat än fnittrigt skratta.

Kanske fanns det hopp även för syndare som mig.




Prosa (Novell) av Dorian Ertymexx
Läst 103 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2024-01-02 08:16



Bookmark and Share


  Annica Kaufeldt VIP
Vackert!!! Vilken klok unge!

Mycket fin scen, känslig och finstämd. Ett hot i bakgrunden, skammen. Förlåtelsen.

Väldigt fint!
2024-01-02
  > Nästa text
< Föregående

Dorian Ertymexx
Dorian Ertymexx