Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Fristående fortsättning på "Otack är världens lön"


Tematiskt besök

Vissa kvällar var enkla, denna var det inte.

Det var en mörk och kall novemberkväll, och mitt rum återspeglade detta väl. Samira, min sekreterare, knappade på med sin dator medan min gäst satt tyst på kontoret. Möblemanget var enkelt – jag hade råd med ett kontor i Gamla stan, men inte mycket över till finare möblemang. Den äldre mannen hade däremot en märklig förmåga att förvandla sin omgivning till något mer stilfullt med sin blotta närvaro. Min gamla gäststol kändes som en gammal skinnfåtölj, mina gamla rangliga IKEA-bokhyllor i ekfanér fick ett sken av gamla mörka åldrade bokhyllor från tjugotalet. Han själv satt där i sin yrkesklädsel – svarta kläder med bara lite vitt under adamsäpplet, klädd som den katolska präst han var.

”Det var inte igår.”Sade jag, och försökte låta välkomnande.

”Det är aldrig sedan igår. Ibland undrar jag om du undviker mig.”

”Vi har väl aldrig haft så tät kontakt?”

”Nej.”

Han sippade på mitt billiga gästvin i en kaffemugg.

”Hur går det med ditt jobb?” Frågan kändes som en förolämpning, han hade aldrig gillat mitt yrkesval.

”Det går bra. Jag har ett avtal med rikspolisstyrelsen som oberoende expert i revitalisering och postmortem-återhämtning.”

Han fnös lätt. ”Fina ord för hädelse.”

”Varför hädelse? Din guds son gjorde samma sak, han var bara lite före sin tid.”

”Att jämföra dig själv med Herren är hädelse.” Han hade ett märkligt sätt att låta sval och sansad och förebrående och hätsk samtidigt.

”Varför? Handlar inte hela kristendomen om att vi ska agera som Jesus? Vara som han? Varför är det inte hädelse att läka, att hjälpa, att stödja om det är hädelse att återge livet till de som dött?”

Prästen log. Han hade skarpa drag, ett stiligt, trekantigt ansikte med skarp näsa som gav hans rynkor en känsla av upphöjdhet. Hans tjocka men smala ögonbryn gav en falsk känsla av vitalitet, speciellt då de, liksom hans välvårdade hår ännu inte grånat, trots hans ålder.

”För att vi är skapta att följa hans dåd, inte hans mirakler.”

”För inte så länge sedan var det ett mirakel att kurera de spetälska, nu kan varje läkare göra det med rätt medicin.”

Han fnös igen, nu så att hela överkroppen skakade till.

”Att återuppväcka de döda är inte att läka en sjukdom.” Svarade han.

”Läkare kan också återuppväcka de som är kliniskt döda om de är snabba nog. Det jag gör har bara lite längre effekt än deras hjärt- och lungräddning och elchocker.”

”Det du gör är inte medicinskt eller tekniskt.”

”Det är inte det du gör heller” Kontrade jag.

”Jag utför inte mirakler.” Han rättade till sig i stolen.

”Tack för att du jämför mitt jobb med mirakler, men tro mig, det är mer mirakel att du får folk att tro på en gud i himlen och hans odödliga son än att jag bringar tillbaka folk till livet.”

”Det du gör är mörk magi. Inte vetenskap, inte konst, inte religion.”

”Nej, religion är det verkligen inte. Och det är kanske inte en förstådd vetenskap i klassisk mening, men det är heller inte magi.”

”Du hämtar tillbaka själar från sin vila!”

”Vi har haft det här samtalet förr.” Nu suckade jag tungt, och drog lite i min röda slips för att lossa den lite medan jag satte mina fötter på arbetsbordet. Han blundade och skakade på huvudet med ena fingret från vinkoppen viftandes. Han avskydde när jag satte fötterna på bordet, speciellt med skorna på.

Jag fortsatte. ”Du vet att jag inte tror på själar. Jag återväcker medvetanden. Ger kroppen energi och en frist att avsluta saker i livet. Som sagt, precis som en läkare.”

”Att du inte tror på själar betyder inte att de inte finns.”

”Att du tror på dem betyder inte att de finns. Du vet att vi pratat och grälat om det här förr. Ingen av mina patienter… kunder… har någonsin berättat något om något efterliv. Ingen himmel, inget helvete, inte ens ett stort ingenting. När de vaknar är det som om de hade sovit ovanligt tungt. Och det är allt.”

Han log och rörde lite på koppen, så att vinet skvalpade runt försiktigt.

”Du har verkligen aldrig trott va. Märkligt att du valde denna bana då.”

”Tvärtom, det är för att jag aldrig varit troende som jag drogs till det. De flesta av mina kurskamrater var religiösa, och visst, en del av dem trodde som du att det var magi, men jag har aldrig varit den sorten. Jag ville finna en logisk förklaring till varför vissa ramsor, vissa ritualer får folk att återvända. Att ingen har funnit en logisk, vetenskaplig lösning än är inte så konstigt – hur länge sedan var det revitalisering, nekromanti som många kallar det, blev tillåtet?”

”1961 i Sverige.” Svarade han med en röst som mycket subtilt visade hans ogillande.

”1961. Innan dess var det förbjudet, ofta med långa straff. Det var först under världskriget det började användas mer regelbundet. Onekligen av fel anledningar, men det blev svårt för någon att inte se fördelarna med att folk kunde få avsluta sina affärer om de kunde få chansen.”

”Du vet lika väl som jag att det var nazisterna som började normalisera detta. Med Totesmacht-programmet. När de försökte återuppliva soldater för fronten.”

”De var inte de första. Men visst, de var först med att aktivt försöka återuppliva flera i taget. Och du vet lika väl som jag hur bra det gick. Det enda som hände var att de allierade kände sig tvingade att prova samma sak, med samma usla resultat. Det var bara när de lyckades återuppliva fallna spioner och scouter som det gav resultat. Och de som utförde dessa återupplivningar hyllades för att de kunde ge de allierade mer information som annars hade gått förlorad, och det gav de fallna agenterna en mening med sin död. Och en chans att ta farväl till sina nära och kära. Du kan inte förneka att det var hedervärt. Och det bidrog i inte så liten grad till de allierades seger.”

Prästens käke rörde sig, som om han gnisslade tänder. ”Det gör det inte rätt. Ändamålen helgar inte medlen, och det rättfärdigar inte att det blivit något slags lyxkonsumtion av extra liv. Gud avgör när vi lever och när vi dör.”

”Det sade många om den moderna medicinen också. Och om det finns en gud hade han enkelt kunnat förhindra att vår konst alls fungerat.”

”Det är oheligt!” Röt prästen och drämde muggen i bordet så att vinet skvätte.

”Du är inte den första att påstå det. Ändå har ingen präst, oavsett religion, oavsett trosinriktning, någonsin lyckats vända en av de återvändna med vare sig kors eller heligt vatten. Eller andra religiösa symboler. ” Ett argument som alltid kändes som en nådastöt i våra eviga resonemang.

”Inte heller har de återvändna några som helst problem med att besöka heliga platser.” Lade jag till.

Det var ofta här våra diskussioner brukade ta slut. Han hade förstås mycket mer han kunnat använda, och jag också, men vi ville aldrig bli ovänner. Filosofiskt och religiöst stadigt oense, men inte mer.

”Kan du svara på en sak?”

”Javisst. Jag tror det i alla fall?”

”Var det för att min bror, din far, gick bort som du valde den här vägen?”

”Ja, delvis. Han dog så hastigt, han hann inte ta farväl, och du vet att han höll koll på det mesta av det ekonomiska, så min mor och vi barn fick problem långt efter med allt. Hade vi bara kunnat nå honom då... Och jag fick höra om flera sådana fall. Du kanske minns änkan i huset mittemot, hon som alltid förgäves försökte flirta in sig med pappa? Hennes man hade också dött plötsligt, om än inte i infarkt utan i någon olycka. Och många fler exempel.”

”Hm. Jag trodde du blev lite morbid på unga da’r. Besatt av döden. Inte ovanligt efter en sådan plötslig, oväntad förlust.”

”Jag vet. Men det var inte så enkelt. Och kom ihåg att det var när jag var tretton, nästan tio år innan jag sökte till utbildningen på högskolan. Jag hade mycket tid att bearbeta förlusten. Men visst, jag erkänner, det blev ett trauma som påverkade. Det ska jag inte förneka.”

”Du borde nöjt dig med att du kommer möta din far i himlen, istället för att försöka återuppväcka honom.”

Den sved, och han märkte det. Han sänkte blicken och såg ångerfull ut.

”Jag saknade också din far. Min bror. Han var inte perfekt, men han var en bra människa.”

Han torkade bort de spillda vinfläckarna och tog en djup, avslutande klunk från sin mugg. ”Gott vin.”

”Australiskt tror jag. Du kom med så kort varsel att jag inte hann leta upp något bättre.”

”Oroa dig inte, jag får nog med vin i kyrkan.” Log han.

”Någon gång måste vi lyckas ses och prata om något annat än våra jobb, farbror.”

”Någon gång, brorson.”

”Jag förstår att du försöker rädda mig från de hemskheter du tror ska hända mig. Och jag är, på mitt sätt, tacksam för att du bryr dig. Men jag är inte religiös.”

”Synd det, du hade blivit en sjujäkla präst!” Vi skrattade.

Han tog sina vinteranpassade utekläder och sin gamla slitna läderportfölj och gick mot dörren.

”Någon dag ska jag komma på ett argument du inte kan kontra.”

”Jag vet att du redan har ett tjog du inte provat än. Och det har jag också.”

”Vi är för snälla mot varann’”

”Skönt att några är det här i världen.” Svarade jag medan vi kramade varandra farväl för denna gång. Vem visste när vi skulle ses igen.




Prosa (Kortnovell) av Dorian Ertymexx
Läst 64 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-12-07 04:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Dorian Ertymexx
Dorian Ertymexx