Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Även nekromantiker firar nyår.


Nytt år, nya problem

Vissa dagar är avslappnade och kravlösa, andra är nyårsafton.

Senaste åren har jag oftast firat nyår ensam eller hos mitt ex Linda. I år skulle hon fira med sina föräldrar i Saltsjö-Boo, där de har ett litet hus. Jag har firat där tidigare, när vi var tillsammans, en gång. En gång, för även om de är väldigt trevliga så är de också väldigt insulära, och föredrar små, lugna tillställningar. Väldigt små – när vi var fem så kände jag mig ofta som den där fläcken på väggen som ingen är oartig not att ifrågasätta, men som ändå blir lite utstirrad som något som inte riktigt hör hemma där. Jag hittade alltid något annat att göra de år hon skulle fira där efter det, och nu när vi inte var ett par längre kändes det ännu mindre lockande att fira med dem.

Sedan har vi min farbror som sin vana trogen firade med nyårsgudstjänst i sin kyrka. Vi var inte överens om mycket, men jag beundrade hans välvilja mot gamla, hemlösa och andra utsatta. När jag var ung gick jag dit av artighet och nyfikenhet, men det är inget jag gör om; jag hade fått höra till leda efteråt att min nyfikenhet var en hunger efter mer i livet. Medan vissa tuggar på om att jag behöver fru och barn så hade han istället tjatat om gud och Jesus. Effekten var i stort sett densamma, att jag ska anpassa mig efter andras förväntningar på mig. För att representera normen, samhället, vara ett gott exempel för andra som inte heller vill. Inte direkt något jag skriver under på.

Jag hade valt en stillsam kväll på kontoret, med utsikt över fyrverkerierna över Riddarholmen, Norrmalm och Kungsholmen bortom det, men Samira lyckades tjata till sig att vi skulle på Reanimatörernas årliga nyårsfirande. Till hennes försvar förstår jag henne, hon hade aldrig varit där, och hon var nyfiken på de eventuella kollegor hon skulle träffa där. Det och att hon ville undvika familjens nyårsfirande där hon skulle få höra krav på nyårslöften om att hitta en ”riktig, vettig man”. Jag var inte ensam om att ducka normalitetskrav och förväntningar. Det var kanske ett av skälen till att vi kom så bra överens, hon och jag. Vi ville bara vara ifred från andras förväntningar på oss – vi hade nog med våra egna.

Reanimatörernas förbund hade en liten, spartansk lokal i utkanterna av Uppsala, vilket var det bästa vi kunde bekosta. Vi var bara en handfull personer trots allt, inte ens dussinet med våra sekreterare och administratörer inkluderat. De faktiskt verksamma var bara fem, mig inkluderat. Vi hade aldrig varit många, och vi försökte ibland sträcka ut en välkomnande hand mot teoretikerna från universitet och högskolor, men de var, kanske klokt nog, noga med att hålla armlängds avstånd till oss nekromantiker. Det är en sak att studera en föra populär verksamhet, en helt annan att befatta sig med den kamratligt.

Lokalen var något större än mitt lilla krypin till kontor, och hade tidigare varit en trerumslägenhet i ett hus uppdelat på ett litet antal lägenheter. Vardagsrummet blev vår främsta festlokal de få gånger vi sågs, ena sovrummet blev kontor, det andra arkiv där vår deltidsanställda arkivarie arbetade. Köket förblev kök. Väggarna var, enstaka klyschiga intetsägande målningar åsido, nakna vita monstrositeter som tydligt visade att ingen faktiskt bodde här, eller ens vistades här särskilt ofta. I våra årliga föreningsmöten inom förbundet diskuterades ofta varför vi ens lade pengar på lokalen. Men vi behövde någon gemensam, central punkt trots allt. Vi var få, och med så få kollegor blev sammanhållningen desto viktigare, trots att vi kanske inte tyckte så jättebra om varandra som personer.

Av oss fem faktiska reanimatörer var fyra män. Alla medelålders, ungefär samma årskull; inte så konstigt då yrket bara funnits lagligt i några årtionden och den äldre generationen aldrig vande sig vid att sluta hålla sig hemlig. Och vi var inte bra på att locka yngre förmågor. Den sista, kvinnan, var en smula yngre, men om möjligt ännu mer asocial än resten av oss. Hon var dessutom, till många av kollegornas besvikelse, lesbisk och väldigt ”butch”. Kortast hår av oss alla, alltid en prilla snus under läppen och en uppsyn som kunde skrämma en mor. Jag kunde förstå henne; hon hade alltid rört sig i manstäta sammanhang där hon alltid hade fått vara kaxigare än alla andra för att bli accepterad som en av grabbarna. Synd. Hon var inte otrevlig om man väl kom förbi den tjocka sociala mur hon varit tvungen att bygga upp kring sig.

Till min fasa hade Björn, som oftast var den mer sociala och engagerade av oss, i år också bjudit in Nekrofona gruppen. Spiritisterna. En mer kvinnodominerad grupp som påstod sig kunna tala med de döda. De verkligt döda. Seansmakerskor. Eller som jag kallade dem, förbannade bluffmakerskor.

I rättvisans namn hade de ofta stöttat reanimatörer när vi ifrågasatts publikt, men jag kunde inte hjälpa min grava skepticism mot en grupp som trodde på själar och efterliv. Främst kanske då jag som faktiskt reanimerat döda aldrig hört något säga ett ord om vare sig det ena eller det andra. De var mystiker, jag var pragmatiker. Och vi hamnade alltid i gräl om detta. De påminde mer om min farbror, med ett ändlöst behov av att proselysera och försöka övertyga alla om sina föreställningar. Och eftersom de ofta var inne på new age och rena antivetenskapliga idéer så hamnade vi i konflikt.

Sedan var de förstås individer de också; Karin hade jag alltid haft lätt för, till exempel. Hon hade en mer laid back attityd till sitt jobb, och menade att hon egentligen inte var så säker på vad hon faktiskt gjorde, men att det verkade fungera, och att det gav vissa efterlevande ro. Hon var inte så noga med att övertyga mig om själar och efterliv, och det kunde jag respektera. Hon var också den mest avslappnade i deras gäng, och hade lyckats bli en av grabbarna till och med med Lotta, vår kära butchflata, som annars var väldigt selektiv med vilka kvinnor hon umgicks med.

Motsatsen till Karin var tyvärr också där. Anita Sol. Jag var övertygad om att det var ett taget efternamn, för hon hade något slags slavisk bakgrund, och även om jag inte var expert på slaviska språk var jag rätt säker på att Sol inte var ett vanligt efternamn i Polen eller Tjeckien. Anita var farlig för hon visste att hon hade utseendet med sig, och var duktig på att utnyttja sin yta för att manipulera folk. Hon var förhållandevis kort, smal utan att vara tanig, med ett hjärtformat ansikte, liten mun, stora blå ögon och tjockt hår i page, ofta silverblonderat. Hon fick mig ofta att tänka på den där doktorn i Månbas Alfa, bara kortare, med skarpare blick och en mer manipulativ utstrålning. Och hon älskade att gräla med mig.

”Ah, Lasse!”

Självklart kom hon fram till mig. Jag försökte snabbt se mig om efter någon att fly till, men Samira och Karin hade hittat varandra, och höll på att dra in Lotta och Björn i sitt samtal. Harry och Lennart tjafsade som alltid om fotboll. De var nästan värre än Anita att prata med.

Jag log plikttroget mot henne och hon log mot mig med ett snett leende, och en blick som sade att hon hade hemskheter planerat.

”Ah, Anita” svarade jag. ”Du hittade hit.”

”Du vet att jag har varit här förr.” Hennes svenska var fläckfri, det var bara när hon fått i sig lite för mycket som hennes accent avslöjade hennes bakgrund.

”Ja just ja. Jag försöker glömma.” Jag försökte inte ens vara trevlig.

Hennes leende blev bredare ”Naaaw, du vet att du saknat mig.” En katt på jakt har inte så läskiga ögon som hon.

”Så hur går spiritistbranschen? Gjort några spådomar om det kommande året?” Det var ett slag under bältet, spiritisterna jobbade hårt på att fjärma sig från spågummor och mer uppenbara bluffmakare.

”Du vet att vi inte gör sådant. Att du inte tror på oss är inte vårt problem. Du då, hur går nekromantibranschen? Grävt upp några zombies?” Jag försökte förgäves hålla mig från att skratta till.

”Jag vet inte varför du alltid ska vara så fientlig.” Hon försökte se oskyldig ut, medan hon tog en klunk av ölen från den genomskinliga plastmuggen.

”För att ni lurar folk och ger dem falskt hopp.”

”Falskt hopp? Vi låter dem tala med de som vandrat vidare. Vi är en vetenskap precis som ni. Jag förstår inte varför du förnekar fakta.”

Jag frustade till. ”Vi skapar verkliga, replikerbara resultat. Och om det finns själar och efterliv, varför har ingen av oss någonsin hört någon berätta om det av de vi reanimerat?”

Hon ryckte på axlarna. ”Du vet svaret. Själen blir bara fri och medveten efter att kroppen passerat en viss gräns av förmultning, eller om den bränns. En fjäril kommer inte ut ur sin kokong på en sekund.” Hon knäppte med fingrarna.

”Så påpassligt att själen bara existerar efter att vi inte kan bevisa den.” Jag försökte inte ens att dölja ett hånleende.

Hon suckade och kastade med håret, blottande sin smala hals. ”Du är så grälsjuk! Det är nyår, en tid för nya chanser. Du kanske ska ge din stackars lilla hjärna en chans att upptäcka något nytt.”

”Är det nu du ska erbjuda mig en seans med mina döda?” Jag log snett.

Hon skakade på huvudet. ”Du vet att vi inte kan efter att de varit döda för länge. De döda går vidare efter en tid. Ju längre tid, desto svårare att nå. Precis som för er.” Hon log. Jo, jag visste, emedan jag alltid varit skeptisk så var jag i unga år nyfiken nog för att läsa på om teorierna kring spiritism, och lite berördes vi också idéerna kring denna praktik i reanimationsstudierna. Även om de flesta inom reanimatiken var naturligt skeptiska mot spiritism så var vi också medvetna om att många på samma vis varit skeptiska mot oss. Lite artighet mot folk i liknande sits kunde inte skada, resonerade många. Andra, som jag, såg mer en risk i att närma oss för mycket när deras, som jag menade, bluffmakeri avslöjades.

”Så praktiskt. Så vem ska jag då prata med?” Jag log ett fejkat artigt leende.

Hon såg med ens allvarlig ut. Hennes leende försvann och hennes elakt lekfulla blick fäste på mig. Jag kunde inte låta bli att rysa.

”Polisen. Du kommer snart att prata med polisen.” Rysningen blev en våg av oro. Skulle hon anmäla mig? För vad? Hade jag gått för långt?

”Va?” Var allt jag fick ur mig.

”De döda viskar. Något rör på sig. Jag har hört…” Hon tystnade.

Jag kände mina ögon smalna. ”Försöker du djävlas med mig.”

Hennes blick, som glidit ifrån mig, spände fast i min blick igen. ”Lyssna på mig Lasse. Jag vet att du inte gillar mig. Och jag är inte din kompis. Men vi är båda verksamma i Stockholm. Och jag har blivit kontaktad av de döda.”

”Jag trodde inte ni fick prata med döda hur som helst.” Jag försökte hånle, men lyckades inte. Den där kalla kåren satt fast i mig.

Hon log istället, men inte det där insmickrande, charmiga leendet, utan mer ett som en schackspelare som håller på att vinna en match.

”Vi får inte fiska information om de levande. Men om de döda kommer tills oss när vi tränar seans, vi kan inte undvika att lyssna.”

Så mycket som jag ville tro att hon bara djävlades, kunde jag inte låta bli att ta henne på allvar. ”Så vad sade de då?”

Hon skakade på huvudet. ”Inte lätt att tyda utan fokus från dem. Utan resonans. Men de varnar. Och det har något att göra med de döda. De fysiska döda. Jag tror… jag vet inte. Jag ska inte säga saker jag inte vet. Men jag tror… jag tror polisen kommer kontakta dig.”

Hon såg genuint allvarlig och nästan orolig ut, med armarna halvt i kors, ena handen med plastglaset med öl nära munnen. Den där kalla kåren fick ett hårdare tag om mig. Jag hade aldrig sett henne skakad. Hon var alltid arrogant, i kontroll. Självsäker. Till och med mot mig och min verbala förmåga. Och nu…

Samira kom fram skrattandes. ”Lasse, vafan, står du här och ser svår ut, kom, vi snackar om gamla tider här!” Samira tog mig under armen och drog mig till det gamla gänget grabbar i soffan. ”Vi snackade om gamle Klas Hillerts. Du hade lite storys om honom!”

Jag försökte acklimatisera mig till det mer varma umgänget i den beigea, överdrivet mjuka soffan. ”Ja, just…”

Kvällen fortskred som väntat. Mer alkohol, mer samtal, mer minnen. Många pratade om Klas, och med det riskerna vi själva ständigt var utsatta för. Speciellt för mig, med de misstag jag begått var minnet av Klas ständigt närvarande. Harry blev som vanligt överförfriskad och försökte ragga på några av spiritistdamerna, vilket gick som väntat uselt. De hade lite högre krav än han kunde leva upp till, speciellt som att han var patetisk som full. Lennart somnade i en fåtölj; det var honom förunnat i år, då hans fru lämnat honom. Det var lite snack om vad som hade hänt, men vi visste alla att jobbet tär. Vi hade träffat hans fru tidigare år, hon var en livfull, livsglad själ som vi hade haft svårt att förstå vad hon såg i en så trög och enkelspårig karl som Lennart. Vi var glada för hans skull, för vi visste alla att vi behövde glädje och ljus i våra liv. Hans smärta blev lite vår smärta. Vi pratade lite om årets intressantaste jobb, inom tystnadspliktens ramar, Björn hade en särskilt svår en där en dömd brottsling fälld för övergrepp mot barn hade dött i fängelset och hade begärt reanimation. Det fanns inga prejudicerande fall av något liknande, och även om det bar honom emot så genomförde han jobbet på pur princip – ”vi har inte dödsstraff i Sverige” var det som fick honom att tvinga sig igenom proceduren. Å andra sidan återuppväcktes förövaren bara till att leva ut sin korta tid i fängelset. Men att offra sin energi, sin livskraft för att ge liv till en sådan person var onekligen inget vi andra avundades honom.

Lottas bästa i år var raka motsatsen, hon skulle återuppväcka en fantastiskt vacker kvinna som hon fick komplicerade känslor för. ”Fan, kände mig nästan som nekrofil när hon låg där död! Så djääävla snygg!” Tyvärr oetiskt att datea våra klienter, som i de flesta liknande yrken, dessutom var hon gift med en man, så det var kört oavsett.

Efter midnatt och de få fyrverkerier som i området, domnade festen av. Spiritistdamerna, som ofta höll sig mer nyktra, körde därifrån. De hade mest hållit sig för sig själva, och bara ibland språkat lite med Björn, som var den mest toleranta av oss. Jag höll på att domna in i soffan med Samira, lika fin som alltid, ihopkrupen bredvid mig, redan snarkandes. Min syster från andra föräldrar. Och mitt ofta osynliga stöd.

Jag vaknade till av att någon knackade på min axel. Det var Anita. Den där kalla kåren som jag nästan hade glömt kom tillbaka.

”Du vet hur att nå mig, Lasse. Vi tycker inte om varandra, men vi kanske kommer att behöva varandra snart.” Hon gjorde en telefongest med handen. Fan. Klockan var tre, alla var vrak, men hon såg fortfarande ut som om hon precis gjort sig vacker. Jag kunde bara förvirrat, oroat och irriterat se henne elegant svassa ut mot dörren med sin väninna.

Året kunde börjat bättre, året kunde börjat sämre, tänkte jag medan jag vilade en liten puss på Samiras panna.




Prosa (Novell) av Dorian Ertymexx
Läst 128 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2024-01-16 10:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Dorian Ertymexx
Dorian Ertymexx