Vissa dagar var speciella, andra dagar var rutin.

Men rutin är inte nödvändigtvis tristess eller enkelhet i ett yrke där döden är en central del av verksamheten.

Klockan var knappt tre på eftermiddagen, men solen hade redan börjat överge oss för kylan. Utanför löpte trafiken på som vanligt, bussar, tunnelbanor och en ändlös rad bilar passerade mellan Gamla Stan och Riddarholmen. Administrativt arbete, blanketter och räkningar slogs om min uppmärksamhet. Min uppmärksamhet fann sig flyktig och svår att lura in dock, tankar om jul och nyår, om böcker jag läst och filmer jag sett virvlade runt likt oinbjudna distraktioner som vägrade fly trots mina bästa försök att skrämma bort dem med ord som plikt och måsten. Hjärnan är inte alltid lydig. Kanske lika bra, egentligen, tänk om den alltid bara gjorde vad den skulle. Vad vore vi mer än myror då, tänkte jag. Och insåg att jag kanske hade fördomar om myror. Vad vet väl jag om deras tankevärld?

Samira knackade på dörrkarmen och störde min ändå okoncentrerade tankevärld.

”Ja?” Sade jag nästan lite chockat, som att hon kommit på mig att göra något jag inte borde.

Hon log, uppenbart medveten om vad jag måste ha tänkt. ”Tänkte bara höra om du ville ha lite kaffe.”

”Ja tack.” Jag lyfte min tomma vita kopp. Den bar en teckning av en fet gul katt som varit populär tecknad serie i min ungdom. Inte så professionell, men jag tillät mig lite avarter för min mentala hälsas skull. Den var, som jag redan visste, tom.

Hon log snett, alltid något förföriskt över hennes leende, trots att hon troligen inte menat det. Kanske bara jag som var svag för just lite sneda leenden. ”Visst. Kommer.” Hon klev in i rummet, tog min kopp och gick ut igen. Hon var alltid finklädd, ofta vita blusar, inte helt enkelt skurna, och mörka byxor eller kjol, ibland jeans. Just idag kort svart läderkjol. Inte det mest praktiska så här års, men jag hade ett vagt minne om att hon skulle på fest efter jobbet. Till min stora skam som vikingaättling var hon långt mindre frusen än jag, och verkade inte lida så värst.

Utifrån entrérummet, där också kaffemaskinen stod i det provisoriska försöket till något slags kök, med mikrovågsugn, kaffekokare och en halvstor kyl, ropade hon: ”Du har inte glömt mötet klockan tre?”

”Nejdå.” Det hade jag inte, men jag kände mig ändå manad att bläddra fram i kalendern som låg på bordet. Jag hade haft sådana här möten i åratal, och kunde ändå inte sluta bäva för dem. Jag kanske borde ha blivit härdad, luttrad, van, men jag hade aldrig lyckats bli det. Och jag var ärligt talat lite stolt över det, smärtsamt som det kunde vara.

Någon minut senare kom Samira med min kopp kaffe, och en till sig själv i andra handen. Hon hann knappt in i mitt kontorsrum förrän ytterdörren öppnades. Vissa knackar, andra ringer i klockan, andra öppnar bara och kliver in.

Och in klev han. En äldre herre, lång om än lite ihopsjunken av ålder och kyla, smal, klädd i en fin men inte överelegant svart jacka som tycktes lite för tunn för årstiden, och den sortens finbyxor man kunde vänta av en äldre herre. Fina, välskötta bruna skor som tagit lite smuts av snöslasket utanför. Vitgrått, bakåtkammat hår och välrakat, långsmalt ansikte med markerad näsa och lite dimmigt grå ögon. Redan på avstånd kunde jag se att han tycktes rynkig och hängig i hyn, som om allt underhudsfett övergivit honom, och trots hans tappra försök att se pigg och kry ut såg jag påsarna under ögonen. Jag anade vad det rörde sig om.

”Hej” ropade Samira ”välkommen, vi har just bryggt kaffe.” Hon lyckades få det att låta som en fråga.

”Ja tack” svarade herrn artigt. Han lät pigg i rösten, hans accent var en tydlig och välartikulerad stockholmska.

”Mjölk, socker?”

”Nej tack, bara svart för mig. Tack så mycket.”

Hon hällde upp i en av de mer mundana, mörkblå gästmuggarna. Jag såg det förstås inte genom väggen, men det var vad vi hade, utöver våra egna personliga muggar; hennes var en julgrön med en tomteklädd Betty Boop-figur. Inte heller så professionell för vår bransch, men man måste få ha lite ljus i sin tillvaro, kanske speciellt i vårt val av jobb.

Den äldre mannen klev in, perfekt balanserad mellan resolut och bestämd och försiktig. Han tog av sig jackan och såg sig om i rummen, dels för att leta efter klädhängare, men också av nyfikenhet. Han var inte en mentalt grånad herre, anade jag.

Samira kom med kaffet till honom markerade att hon var villig att ta hans jacka och den senapsgula halsduk som varit dold under den, och gick sedan och hängde upp dem på klädhängaren vid dörren.

Mannen gnuggade sina händer och tittade menande på stolen mittemot min vid arbetsbordet jag reste mig lite halvt och sträckte ut armen för att gestikulera att han fick sitta. Han satte kaffet försiktigt framför sig och tog en sipp.

”Hej hej” sade han nästan lite för snabbt efter kaffet, så att jag väntade mig att det skulle komma kaffe ur munnen på honom. Han var stressad, var i brådska. Men hans hållning kändes avkopplad, så det var inte omedelbar stress det handlade om. Det var det sällan för mina klienter.

Han sträckte fram armen. ”Lennart Dahlberg.”

Jag nickade och skakade hand. ”Lars Moberg.”

”Släkt med…”

Jag skakade på huvudet. ”Inte släkt med någon känd Moberg” log jag.

Han nickade och tog koppen med båda händerna för ännu en liten sipp. Han visste inte hur att börja. Jag fick ta initiativet.

”Du hade beställt tid för konsultation?”

Han nickade bestämt. Han såg först ut att vara något över sjuttio, men som sagt relativt frisk och hurtig med spänst i steg och rörelser. Men nu, på närmare håll, såg hans ansikte trött och tärd ut.

”Ja. För att gå rakt på sak… jag har cancer.”

”Oj, jag beklagar. Hur långt…”

”Två månader, enligt läkaren.”

”Får man fråga vilken sort…”

”Ryggraden.”

Det förvånade mig lite. Och han verkade uppfatta det.

”Jag har haft… tur, antar jag. Läkaren sade att det kan leda till rörlighetsproblem och spasmer, men jag har nästan helt sluppit det.” Hans leende kunde inte dölja bitterheten bakom hans ”tur”.

”Jag förstår.” Det kändes alltid så dumt att säga. Jag förstod inte alls. Jag hoppades att jag aldrig skulle förstå.

”Och du funderar på att i ditt testamente göra ett RA-tillägg?” Reanimations-tillägg kändes alltid så konstigt att säga, så jag föredrog förkortningen.

Han nickade och harklade sig. ”Ja.” Hans tidigare styrka kändes som borta, och han lät rädd, nästan skräckslagen.

”Har du läst på om villkor och bestämmelser.”

Han harklade sig igen, och hans ena öga ryckte till, som om han hade fått en plötslig smärta någonstans. ”Ja, ja. Så gott jag förmått i alla fall.”

”Det finns begränsningar för vad vi kan göra.” Med vi menade jag förstås jag.

”Jag förstår.”

”Vi kan bara reanimera om det inte förekommer vitala skador i hjärnan och centrala nervsystemet.”

Han tittade ned i sin kaffekopp, som ett barn som varit olydigt, och nickade.

”Vad betyder det för mig?”

”Jag är ingen läkare, men i min erfarenhet är det främst hjärnan som är en källa till problem. Resten av nervsystemet brukar inte vara problem. Men det är individuellt, och jag kan inte på förhand garantera att det kommer fungera.”

”Jag förstår.” Han var så rädd. Jag önskade jag kunde trösta honom. Det gjorde jag varje gång.

”Får jag fråga varför du söker den här… behandlingen?”

Han harklade sig igen. Tog ett djupt andetag.

”Jag ska inte låtsas… jag är rädd.” Han nästan skakade, och hans fuktiga ögon såg ut att börja tåras. Det sved i mig att se en vuxen människa så.

”Jag är rädd, och det påverkar mig starkt. Jag är inte van att vara så rädd, jag har alltid varit stark.”

”Du är fortfarande stark” inflikade jag raskt. ”Att vara rädd är inte svaghet. Det är helt naturligt. Vi är alla rädda.”

Han tittade upp med en frågande blick, som om han hade velat fråga ”även du?”

Jag log försiktigt i hopp om att det var svar nog.

Han bet ihop och fortsatte. ”Jag vill inte att det här är vad min fru, mina barn, ska minnas av mig. Jag är inte den jag brukade vara.”

Jag nickade och låtsades förstå.

”Jag vet inte hur det är… efteråt. Får jag fråga… hur går det till? Hur blir man efter… behandlingen?”

Jag flätade ihop händerna framför mig med tummarna mot varandra, som en intim liten fingerkramande triangel.

”Jag har ju själv inte gått igenom processen, så jag kan bara berätta vad tidigare klienter har berättat om upplevelsen.”

”Gör det ont?”

Jag skakade på huvudet. ”Nej. Inte själva processen. Det kan göra lite ont i början, men ingen större smärta. Första andetaget kan kännas i lungorna, vissa rycker till och kan sträcka ryggen, men inget värre än så.”

Han nickade, lite lugnad. ”Inget värre än vad jag redan har alltså.”

”Nej, troligen inte gissar jag.”

”Blir jag… samma?”

”Personlighet menar du?”

”Ja.”

”I min erfarenhet… i stort sett. Jag menar…” hur säger man det här på ett fint sätt? ”Jag menar, självklart påverkas man av upplevelsen. Alltså… av att ha dött. Det är ett trauma, hur man än ser på saken. Men det åsido är du samma person som innan.”

Dags för en av mina standardklyschor. ”Det är lite som om du nästan hade drunknat, men blivit återupplivad. Självklart finns det en chock där, men du slutar inte vara dig själv för det.”

Han verkade lite lugnad. ”Som att ha drunknat och bli återupplivad.” Han gillade metaforen.

”Men… hinner inte kroppen, hjärnan förfalla?”

”Det varierar, och det är också varför vi har villkor för reanimering. Om du passerar (mitt fina sätt att säga dör) i sjukhus så läggs du ju snarast möjligt i frys tills reanimatör kan komma, så att så lite skada som möjligt sker.”

Han nickade. ”Tack. Jag funderade på om jag skulle låta det ske hemma, men det är bäst på sjukhus alltså.”

”Ja.” Jag ville tillägga att det är bäst för nära och kära också, ofta, men det kändes inte relevant när han redan tagit beslut.

”Jag… jag läste på och såg att man kan ha olika varaktighet på ens… andra chans.”

Åh, den komplicerade biten.

”Ja, det stämmer.”

”Vad… vad beror det på?”

”Det beror på flera faktorer. En är hur mycket energi, livskraft en reanimatör” (aldrig säga jag) ”investerar i klienten” (och aldrig säga du)”.

”Och det kostar olika mycket?”

Jag kunde aldrig sluta skämmas över den frågan.

”Ja. Det handlar om att ju mer en reanimatör ger, desto längre tid behöver hen för att återhämta sig efteråt, vilket utesluter möjligheten att hjälpa andra. Det känns krasst, men vi behöver också betala räkningar och löner.” Nej nej nej, aldrig be om ursäkt.

Han nickade förstående.

”Jag tror inte jag behöver så länge. Du förstår, jag vill bara ha lite tid med familjen utan smärtorna, utan ångesten, utan oron.”

Åh, naiviteten i att tro att det försvinner för att man blir återuppväckt.

”Jag vet inte om oron försvinner, men smärtan försvinner.”

”Hur… hur går det till när man… försvinner… igen?”

”Det är lite som när ett batteri tar slut. Man blir tröttare, slöare, sedan somnar man helt enkelt in. Det är mer kontrollerat, mer lugnt.”

”Du sa att flera saker spelar in i hur länge det varar?”

”Ja.” Teknikaliteter. Min favorit. ”Det beror till stor del på mottagarens tillstånd. En frisk, hälsosam kropp håller längre än en som varit utsatt för slitage.”

”Så min cancer…”

”Den kommer förstås påverka, men inte lika mycket som om du hade varit rökare, druckit mycket eller varit tärd på andra vis.”

”Så det lönar sig att ha levt hälsosamt.” Han lös nästan upp lite.

”Ja, absolut. Det är lite ironiskt, men ja. Det lönar sig att ha levt nyttigt även i döden.” Fan, inte använda D-ordet!

Han noterade inte utan skrattade till.

”Tack, det känns lite lugnare nu. Det går säkert över, men just nu känner jag mig lite lugnad.”

”Skönt att höra. Jag ska inte låtsas att jag förstår vad du går igenom, men jag har mött många i liknande situation. Det är aldrig enkelt att lämna nära och kära bakom sig.” Eller att möta sin egen dödlighet, men det ska man inte säga om det inte kommer på tal.

”Så, får man fråga, om det inte är en yrkeshemlighet, hur går det till? Rent praktiskt?”

Jag kunde bara föreställa mig vad han hade hört, läst och föreställt sig.

”Jag är skeptiker” fortsatte han ”och tror inte på andlighet och så… min fru tror på det, hon tyckte jag borde gått till en spiritist istället.”

Jag kunde inte låta bli att le brett. ”Ja, nej, jag tror inte på sådant. I min erfarenhet finns det inga bevis på andar. Och hur det går till…” jag tog en klunk av mitt nu lite mer ljumma kaffe. Jag gillade inte ljummet kaffe.

”Det är inte som på filmer. Det är inga pentagram eller mystiska kåpor inblandat. Det finns lite olika tekniker, varierande på kulturell bakgrund och praktik, men det handlar mer om just det, kulturella skillnader. Lite som när folk ber eller mediterar på lite olika vis.”

”Jasså, varför är det så?”

”Ytterst… ytterst handlar det om fokus. Det kräver mycket fokus och stabilitet att genomföra en överföring av energi. Många lär sig att fokusera med hjälp av ritualer och fysiska hjälpmedel. En del använder hjälpmedlen för att visualisera olika principer och idéer. De är hjälpmedel, inget mer.”

”Så de där knivarna och levande ljusen…”

”De representerar olika koncept och idéer som vi fokuserar på. Ljusen är, för mig och den skola jag tyr mig till, en representation av liv. Ljus kan brinna ut, men de kan också återanvändas. Släckta ljus kan tändas igen, utbrända ljus kan stöpas om.”

”Och knivarna?”

”Det använder inte vi. Jag tror det är mer österländska praktiker, vissa katolskt inspirerade skolor som ser dem som makten över liv och död. Det är en syn vi inte delar i vår skola av reanimation.”

”Oj, jag måste erkänna, jag visste inte att det fanns olika skolor!”

Jag skrattade till. ”I vad finns det inte olika skolor?”

”Tja, jag är ingenjör i grunden” berättade Lennart ”vi har inte riktigt olika skolor så…”

Jag fick en impuls att jag måste titta upp om det stämmer senare.

”Vi har lite olika skolor i alla fall. Dels har vi den scientistiska skolan, som jag själv erkänner mig till. Vi har en strikt vetenskaplig syn på vår praktik, och även om vi inte förstår allt så är forskning en viktig del av vår disciplin. Andra skolor kan vara den metodologa skolan, som vissa kristna, muslimska och judiska grupper tyr sig till.”

”Oj, jag trodde inte det fanns muslimska…” han avslutade inte meningen, kanske skrämd av att Samira kom in med kaffekannan.

”Vill ni ha mer kaffe?”

”Ja tack” svarade vi båda. Hon hällde upp och log varmt mot vår gäst. ”Hoppas det värmer mot kylan.”

”Ja det är kallt som tusan nu!” Sade Lennart, återigen lite piggare i tonen.


”Ja burr, längtar till våren!” Svarade hon, och låtsades frysa så att hon skakade, och böjde lite på knäna i samma rörelse.

”Jadå” fortsatte jag. ”Det är onekligen ovanligt, men det förekommer, framför allt i de mer sekulära länderna.”

”Vad finns det fler för skolor? Förlåt men jag blev lite nyfiken. Har aldrig hört om det här.”

Det var trevligt att se Lennart nyfiken, han tycktes så mycket mer levande så. Det var tydligt att han var en livsglad person i grunden.

”Det finns den vediska skolan, som knoppats av i dels den yogiska skolan, där energierna ses som mindre personliga utan mer världsliga. Det gör ingen större skillnad i den praktiska verksamheten, men jag har förstått det som att de yogiska reanimatörerna upplever mindre fysisk stress än andra. De behöver fortfarande vila lika mycket för att återhämta sig, ibland mer då yogis tenderar att vara lite… tunnare och mer spartanska i sitt leverne, men de uppger sig känna sig mindre tärda.”

”Så det tär på er, processen?”

Jag borde kanske inte ha nämnt den biten. En av sakerna jag fick lära mig att vara försiktig med.

”Ja, om jag ska vara ärlig. Det är inte konstigare än annat arbete. Istället för att använda min energi för att lyfta tunga säckar uppför trappor så använder jag min energi för att få igång processer hos en annan. Ett slags… ett slags avancerad första hjälpen. Hjärt- och lungräddning tar också kraft, vi gör det bara lite mer avancerat.”

”Lite som att få igång batteriet på en bil?”

”Ja, det var en bra liknelse, den ska jag komma ihåg. Jag kopplar mitt fungerande batteri till en annan persons och kickar igång den. Men det kostar på för mig förstås.”

”Finns det inte en risk att du tar för mycket?”

”Nej. Inte i praktiken. Det är som med all annan energianvändning – kort på ohälsa så kommer man svimma långt innan man tömmer sig till döds.”

”Så det är riskfritt för din del?”

Jag ogillade att det blev nästan lite personligt, men jag anade att han mest såg till min hälsa.

”Inget är väl helt riskfritt, men jag har gjort det här i snart tio år och det närmaste skada jag kom var när jag försökte reanimera en person medan jag hade Corona. Svimmade och slog nästan i huvudet tydligen, enligt en sköterska. Fick ligga på intensiven i några dagar och fick sedan förbud från att jobba i en månad.”

”Oj, du hade Corona?”

”Ja, men det var lyckligtvis rätt milt. Som en svårare influensa bara.”

”Jaha. Jag tror jag förstår. Ingenjör som sagt, vi jobbar ju mycket med energiöverföring och sådant, om än på litet annat vis.”

”Ja, principerna är inte helt olika har jag förstått, även om jag inte ska säga att jag begriper mig på teknik så bra.”

”Tack. Jag känner mig lite lugnad nu. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta här. Mina barn trodde jag skulle få sälja min själ och offra katterna eller något.”

Jag skrattade till, även om det smärtade lite med fördomarna.

”Önskar det var första gången jag hört det.”

”Jag ska erkänna, jag har inte tänkt mycket på det här innan jag fick… diagnosen, men jag är tacksam för att ni finns. Och att det är lagligt numer.”

”Tack. Det värmer att höra. Vi vill bara göra vårt för världen.”

”Förresten, måste fråga… kände du Klas Hillerts?”

”Ja visst fan, han var min mentor på högskolan när jag skulle göra praktik och skriva avhandling!”

”Liten värld! Han var en gammal skolkamrat. Han var en riktig buse på skolgården, blev förvånad när han blev känd som reanimatör.” Lennart log brett och hans sargade ansikte sken upp.

”Ja verkligen… men vår bransch är inte stor. Han var den förste erkända och licensierade i Stockholm, och central i att forma de lagar och förordningar som nu gäller.”

”Lite synd vad som hände med honom.”

”Ja. Han blev satt i en ohållbar sits.”

”Jasså? Jag hörde bara att han hade gått emot de etiska gränserna efter…”

”Ja. Polisen pressade honom hårt. Det är vår version av den hippokratiska eden, man återuppväcker inte en som inte tydligt bett om det. Men det var kanske det största fallet i svensk historia, och polisen hade få spår… Han föll till föga, och det förgäves. Palme hade inga ledtrådar, han hade inte sett något. Och visst, han var tacksam för chansen att ta avsked från familjen, partiet, landet, men Klasses agerande blev ändå betraktat som ett regelbrott. Han fick inte jobba mer inom branschen. Så han hamnade på universitetet och blev föreläsare.”

”Jag träffade honom bara någon enstaka gång efter det, han verkade nedbruten.”

”Ja, han saknade jobbet. Känns kanske konstigt, men han levde för att ge liv tillbaka. Det var hans passion och fröjd.”

Lennart satt tyst ett ögonblick, som att han försökte smälta allt han hört, gå igenom allt så han inte missade någon fråga.

”Det byråkratiska…”

”Du kan be någon jurist bra på testamenten hjälpa dig med det, Fonus brukar hålla sig med sådan. Håkan Ringberg eller Sandra Rantahirvi är bra.”

”Tack. För allt.”

”Du är välkommen. Jag hoppas det går bra… jag menar, efter omständigheterna.” Alltid svårt att ta avsked utan att låta klumpig.

Lennart nickade, log och gick mot klädhängaren för sin jacka och halsduk. Samira hjälpte honom och stängde dörren efter honom.

Hon stegade försiktigt in med armarna i kors och lutade sig mot dörrkarmen. ”Gick det bra?”

Jag slöt ögonen, lutade mig tillbaka och lade fötterna på bordet.

”Går det någonsin bra?”