Nissa kunde inte bärga sig längre. Uppfylld av misstänksamhet slet hon upp bossens kontorsdörr med ett brak, klampade demonstrativt in med träskorna på stengolvet och röt:

- Och vad sysslar ni skumtomtar med då?

Nisse, Prisse och Stisse hade uppenbarligen varken hört eller sett henne smyga intill dörren, för de såg genuint förvånade ut alla tre. Ertappade, tänkte Nissa. Som om de sålt fläsket och tappat julklappspengarna.

En kort sekund stirrade de alla tre in i hennes vitt uppspärrade, anklagande och sårade ögon. Så reste sig Nisse, sträckte ut handen mot Nissa och drog henne ut i korridoren. Efter ett ögonblicks tvekan gav hon efter för hans varma grepp och hans lysande blå blick.

- Nissa, jag har en del att förklara för dig.

- En hel del, skulle jag tro, Nisse. 

- Jo. Jag vet bara inte riktigt var jag ska börja. 

- Du är ju poet! fräste Nissa. Du kan väl dra någon av dina berömda dikter!

Nisses blåblick djupnade till svart, och Nissa kunde urskilja ett vått blänk som verkade vilja krypa fram ur vrårna.

- Om du verkligen vill lyssna, älskade Nissa, så ska jag försöka. 

Nissa nickade sakta, och Nisse Blå började läsa:

Dimmorna säger ett och detsamma:
Nu skall här bäddas med dubbla budskap!

Människorna ruvar sina ägg,
tänker korta tankar,
och bär dem i bräckliga skal.
Ännu mera:

Lysmaskar, karnevaler, fanor,
överdriven gråt i näsdukar,
tatuerade varningstecken täcker huden
och de grälande händerna knyts som gräns.

Likt vacklande lindansare
lyssnar vi med tvivlande öron
till sömngångarmånen
som vadar igenom natten.

Det svåraste är att slå in löftena
så att de liknar julklappar.

Nissa nickade tyst och försvann in i Nisses varma omfamning. Länge stod de tysta och höll om varandra i korridoren.