Jag sjöng. Sjöng för en liftare. Vitrinskåpet fullt av minnen. Hon skulle till Prag, och jag med. Och hon skulle öppna dörren till ett medium. Därifrån skulle hon ta ett tåg med några vänner. Och resa långt och längre, tillsammans med en väska scenkläder och makeup. Och jag skulle snart uppträda bredvid henne i bussen och inte prata om oroliga, nattmasrcherande steg. Luften var fuktig. Hennes milda, trassliga röst. En telefonlur där hon med dysterhet pratade. Och kände rastlösheten och vilade och somnade på ett av mina säten. Hon sade att hon hörde ljud från vittnen eller vad det var, fast jag visste att det var tyst. För det var som att hon inbillade sig de där ljuden. De där vittnena. Och snön smalt på den gröna marken nedanför oss. Och leendet var ännu fler av hennes hemligheter. Klädd i grått, ingen som märker. Att hon alltså är den som kan sjunga mycket bättre än mig. Och att hon var den sötaste som jag har sett.