Efter många års tystnad kommer här ett brev från mig, och jag hoppas att adressen fortfarande stämmer, för jag har letat på nätet och tror mig funnit dig – så jag önskar verkligen brevet når dig

Anledningen till att jag nu skriver är för att när jag häromdagen gick upp på vinden för att leta rätt på ett par saker bland alla sparade ägodelar sedan många år, hittade jag då en skokartong i en låda. När jag öppnade locket fann jag en stor bunt av brev som du skrivit till mig då vi efter vår sjuksköterskeexamen för 45 år sedan brevväxlade med varandra under många år.

Jag öppnade ett av breven och började läsa, och kom med ens tillbaka till allt det både roliga och även det jobbiga vi genomgick då från den tiden för länge sedan. Jag blev nostalgisk, och glömde snart bort vad jag egentligen letade efter, utan drog i stället fram en gammal ranglig stol som stod i ett hörn på vinden, satt mig ner och fortsatte mitt läsande under den svagt lysande lampans sken.

Jag skrattade för mig själv när du påminde mig om den strikta klädseln vi var tvingade att använda under vår studietid, och att vi på sommaren inte fick gå utan vare sig strumpor, eller skor som var öppna i tårna. Vi skulle också använda oss av den lilla vita stärkta sjuksköterskehättan när vi gick vår praktik, tur att det är annorlunda i dag.

Du påminde mig även om alla våra kvällar när vi satt på elevhemmet och förhörde varandra inför kommande anatomitentamen som vi hade framför oss. Kan än idag känna den oro jag upplevde inför proven, och speciellt för vår föreläsare DR Fors kluriga anatomifrågor. Dr Fors var krävande men hade glimten i ögat, något som jag med glädje minns.

Du skrev också i ett av breven att du under en period kände lust att sluta, och det kommer jag väl ihåg eftersom vi delade rum under en lång period – och visst var man ibland less på allt slit, dessutom var det så stränga regler, inte fick vi ta in en endaste ”liten” kille på rummen, och kl 22.00 skulle det vara tyst i korridoren, det skulle vara nu det! Vi fick lära oss att sjuksköterskeyrket var ett kall, och du minns ju att flera av våra lärare var ogifta fröknar som ägnade hela sitt liv åt sjuksköterskelärandets konst.

Så mycket nöjen blev det inte under teoritiden – men någon bio ibland och lite annat skoj skrev du om som vi gjorde, och som framkallade fniss hos mig däruppe på vinden.

Ett roligt minne var den inspark (som det kallades) som vi fick av de äldre eleverna. Det bus de hittade på var roliga, inget som nutidens nollningar. Roligast var nog ändå utsparken som vi även fick vara med om några dagar innan vi slutade efter tre års pluggande – den eftermiddagen och kvällen glömmer jag aldrig.

Inte heller den högtidliga avslutningen – när vi i strikt uniform tilldelades vår legitimation och den fina broschen som sattes på vår stärkkrage.
Vi hade ju några återträffar, jag var med på en som vi hade 15 år efter studierna, men då hade du inte möjlighet att vara med, efter det har jag faktiskt tappat kontakten med alla – det är ju så det blir.


I breven kunde jag också läsa att du straxt efter vi tagit vår examen träffat Stig som sedan blev din man ,och det stod inte på förrän ni väntade ert första barn. När vi slutade skriva till varandra hade ni tre barn, och jag två, du jobbade deltid som distriktssköterska, och jag jobbade på ett sjukhem för äldre.
Varför brevväxlingen upphörde har jag ingen aning om, vet du? Brukar tänka på dig varje gång jag fyller år eftersom vi har både samma dag månad och år, men jag har inte kommit mig för ändå att få ihop ett brev. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och idag är både du och jag pensionärer eller håller du ännu igång? Numera är KG och jag ute och reser ( har också fortfarande samma gubbe som jag hade när vi gick på utbildningen) en del, sånt som inte hanns med förr. Jag gillar också att fota, lösa korsord, skriva poesi mm.

Hoppas du har lust att återuppta vår kontakt, för jag tror vi har mycket att återuppleva, kanske nu via mail, skickar med min adress.
Kram från Lindha

Ps. Har du kvar din uniform? ( ler stort) Det har jag! Ds