Och du vägrade att sjunga på nya gator
När du fumlade i en främmande stad
Som du vet att du sett förut
Déjà vu,
kallas det visst
Du tror att du vet varför främmande platser
Alltid känts bekanta för dig
Sorgen ter sig likadant i hela världen

Du tappade din fokus,
Och försvann i några år
Du har aldrig kunnat strosa på samma vis
Efter att du delat upp dikten i två delar
På ett sådant ohämmat
Avantgardeaktigt sätt
Man bara kunde på 20-talet

Du går igenom en främmande stad
Och spelar samma sång om
Och om
Och om
Igen,
för att bevara hur det kändes
När du inte hade någon aning om vad du gjorde

Du jagade efter luftslott
Och var slav under din egen
förgänglighet

Dina tankar möttes av stående ovationer
När du viskade till henne
"Ta dig friheten, snälla
Du får göra vad du vill med mig,
Det finns ändå inget kvar"

Din själ ekade mot kullerstensgatan
I en främmande stad
Och du var tacksam för
Att du fortfarande speglades i gatlyktans sken

När du tänkte tillbaka
Så ville du inte skriva en till haiku
Årstiderna förtjänade att lämnas orörda
Att få blomma
I tystnad.