Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pundarpoesi 3.0 - Emotionell flatline

Jag vet inte, jag har varit ren så länge nu att jag börjat komma tillbaka – hitta tillbaka till mig själv och känna igen personen som ser tillbaka på mig i spegeln. Ett tag så vände jag på alla speglar för att jag inte tyckte om vad jag såg varje gång jag borstade tänderna – så jag täckte för den också vilket var skönt för då behövde jag inte längre tänka på vad som egentligen hände med mig.

När man finner vägen ut ur dimman och ser på sig själv med sina egna ögon igen så upptäcker man att världen inte riktigt är densamma. Det känns bara som att lyckan har degraderats till någonting som den inte var förut, som om jag har hittat tillbaka till mig själv men ändå inte kan känna igen världen omkring mig.

Det blir väl så när man har flytt lika länge som jag har gjort.

Men när du väl bestämmer dig för att inte göra det och istället konfrontera det som jagar dig – det som du ser i periferin och som följer efter dig vart du än går när du inte tänker efter. Som gäckar på din uppmärksamhet – det som du fortfarande vill ta dig ifrån.

För att det är ju det som är grejen – det finns fortfarande kvar därute någonstans.

Det har inte lämnat mig och nu har jag ingenting att skydda mig med – ingenting som kan få mig på andra tankar och det känns som att stånga pannan rätt in i en cementvägg med orden ”COLD TURKEY” skrivet i versaler.

Jag vet inte, det känns bara inte som att jag har varit riktigt lycklig sedan jag lämnade mitt gamla jag bakom mig – jag vandrar omkring med en känsla av att vara osynlig. När jag skrattar så känns ljuden tomma, när jag ler så känns munrörelserna inövade och när jag njuter så känns det inte äkta på något vis.

Som om njutningen var bunden till någonting som inte längre finns där.

Detta är första gången i mitt liv som jag inte finner något intresse i att äta – ingenting smakar gott utan cannabis – jag orkar ingenting om jag inte snortar tjack eller ladd – jag kan inte vara lugn om jag inte poppar lyrica eller benso – jag kan inte slappna av om jag inte röker opium eller röka – jag kan inte snacka med människor om jag inte är full.

Att äta har blivit degraderat till någonting jag gör för att överleva, precis som att jag bara ler för att människor inte skall oroa sig för hur jag mår och jag skrattar bara för att övertyga mig själv om att allting är som vanligt.

Men ingenting är som vanligt längre.

nej, fan jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte jag vet inte jag vet inte - hur kan någon kalla det här för liv? det gör mig så in i helvetes jävla förbannad att alla anser att det jag gör inte är hållbart för det här är för fan inte hållbart – hur skall man kunna njuta när alla intryck jag får glöms bort för att ingenting är extraordinärt nog för min hjärna att inte sortera bort det?
när man tänker tillbaka på sitt liv så är det bara de extraordinärt bra och de extraordinärt dåliga sakerna du har varit med om som du verkligen kommer ihåg – den första gången du kysste den där personen du älskade en gång och när ni för sista gången sade adjö till varandra – minns du alla gånger du satt i en soffa och inte gjorde någonting eller då ni slentrianknullade för att ni inte hade någonting bättre för er eller
alla gånger då du känt dig lite lycklig eller bara hade ett halvt leende eller bara skrattade lite eller bara njöt halvdant eller alla gånger som du INTE KÄNDE DIG LEVANDE varje andetag?

Jag vet inte, det känns bara inte som att någonting riktigt kan tillfredsställa mig längre – jag röker cigarett på cigarett i hopp om att någonting skall hända men det enda jag får är en ömmande hals och en rädsla för cancer.

Nej jag vet fan inte, det känns bara som att allting omkring mig har blivit en aning mer detsamma – som om de nyanser som fanns plötsligt ersattes med en likenlig skala av förutsägbara kurvor i stället för ett virrvarr av toppar och dalar som jag är van vid – som jag har kommit att älska.

Ibland så funderar jag på om det är mer värt att rida igenom känslostormarna.

Att klättra upp på de högsta topparna och känna pulsen slå för att du är lycklig för att sedan falla ner i de bråddjupa dalarna och känna pulsen slå för att du är skräckslagen. För att må katastrofalt dåligt är åtminstone ett sätt att känna sig levande, på ett kontraproduktivt vis, men att denna känslomässiga flatline är ingenting annat än icke-existens – för att är du verkligen levande om du inte känner dig levande?

Förut så vandrade jag mellan fylla till fylla, bänga till bänga, tripp till tripp, påtändning till påtändning och kände mig åtminstone levande när jag var upp i varv men nu – nu känner jag aldrig pulsen slå, jag känner aldrig adrenalinet slå igång.

Alltjämt sökande, alltid fruktlös, aldrig levande.




Fri vers (Prosapoesi) av Missbruksbarn
Läst 469 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2019-03-07 13:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Missbruksbarn