En källare utan fönster. Så gammal att han snart avgår. Så berusad var han att han måste köras iväg. Och Siri fäller en tår utan att vilja följa tv om vad de hade gjort. Jag fäller en tår redan i hissen på väg upp till mig själv, där jag ska bo. När han är borta och ingen tänker på det som var. Hur det egentligen var.

Jag sjöng och trallade opera och intalade mig, att jag stannade på en landsbygd där jag efter detta inte såg någon på flera veckor. Men först måste sällskapen helt enkelt skingras. Regnfallet var öde. Pengarna och personerna som greps och som nu nåddes av nyheten. Och nu säger hon till alla: God morgon. Och jag nickar milt.

Flickorna sade: Höger, Vänster, gick snabbt och raskt, hade långt och rakt hår, och de dansade väl för mig, utan att kunna se mig. Och de log mot varandra. Jag kunde inte bli gripen för jag var inte där, på den evinnerliga festen där de tittade på tv och någon sjöng. I alla fall var programmet inte så intressant. Kanske tittade de på det. Kanske var de med själva. Kanske var det jag som sjöng. De visste någonting och de hade en anledning, men ju kraftfullare det regnade och blåste desto bättre, och detta kändes verkligt för en dag. Och möter någon ny mot slutet, helt av en anledning, hon är i min tv-ruta, hon är ensam i det tv-rummet. Hon sjunger opera. Och drömmer ett innehåll som är så ovanligt och lika tydligt, kall nattklubb, en kysst hand som drogs bort, en avgående och borta person, en tom barnvagn, någon lägger sig i minnet, någon ny har vaknat efter.