Du släkte ljusstaken för gott
Och kastade bort vintern
Men spår av förgängligheten fanns ännu kvar
Du suckade under vindslagen
Kände vinden mojna
Mot ekans leende vita åror

Dina ben var ängsliga
När de sprang över bryggan
Dina lemmar gjorde uppror
När de krossades av vattnet
Du förlät aldrig sommaren
För du älskar hur knoppar brister