Det var en gång en sol som lös alldeles blå. Längs guldglänsande himlavalvet kunde halva världen följa färden hos solen så blå. Nu var det visserligen blott någon försenad tomtenisse som iakttog solen. Andra såg blott guldet på himlen, som de trodde var solen som de var förälskade i. Övriga låg nedstoppade i sina rutiga akvarier och drömde om randiga rymder. Solen själv stod och frös borta vid en grind, där hon gärna skulle ha gått in. Från huset kom någon ut med blå luva. Tomtenissen traskade över frusna grusgången tills solen blev röd om kinderna. De kramades igenom grinden.