den oändliga allén
först förbi muren och vakten
och sen allén
och där på håll det stora huset
klockan
och hon där som en siluett
på så långt håll
i vitt nattlinne dansande och spelande
som i trolldom på sin klarinett

frigång före frukost

längst gräsmattorna, vid sidan allén
utslängda läkarvillor
dårar som hålögt irrade i ett ingenting
och jag
var välkommen
till en ny alla idioters beckomberga-dag
bland fria men hårt dömda
att möta deras långtbort-verklighet
som säkert var mer på riktigt
än min någonsin varit
i detta
mitt
enda någonsin-liv

och nyckeln till hissen
för att komma
komma till någon våning
alls

var inte alltsammans här
på samma våning, i samma hiss