Tittade ut från ateljén och jag tänkte på hur det gick när Josefin verkligen skulle sjunga som förr. Då var det kulmen och mörkt, järnsängen vi satt på, förälskade. När hon hade en Carolatröja som hon fick i julklapp en månad innan vårt möte. En gul tröja. Ansiktet täckt i svart. Svart hår. Då hade hon ett paraply som hon gömde sig under, jag menar att hon inne i rummet dolde sig bakom ett paraply. Ekon av störtskurar fast hon var inne i rummet nu. Folk gjorde som de brukade och gömde sig för ösregnet för de tålde inte sådant. Så sade de det de vågade säga mig utan omsvep. Var alltså ut i regn, så sent att allt hade avtagit. Ingen dramatik. Gillar att livet efter dramatiken blev så som det blev idag, för det mesta lugnt, det var stiltje och paus, inte ett tecken på vad som skulle hända. Fyllde i tomrummen själva med hela, rena händer som höll flaskskepp och inne i dem snäckor med havsmusik. Och att man skulle öppna sina sinnen senare det året.

Meningen med att resa nerför den regntunga gatan. Att se vad de gillar och ogillar. Du ser allvarlig ut och ler när du säger det du säger.

Annorlunda som det känns nu. Det känns bättre redan nu. Hur lite jag ändå förstod av det som pågick.

För det var tisdag, det var inget märkvärdigt, och du var en nonchalant man som inte krävde att borden skulle dukas. Du var en man av humor och lättsinne. Inget rörde dig i ryggen, ingen fick dig att klaga. Du gick den lilla biten till mig, men inget kaos.

Inget händer.