Ni satt i en park i staden,
medan era sinnen flöt omkring i världsrymden,
det kändes torftigt att tänka i ord,
när färger var så mycket vackrare.
Men det fanns inte tillräckligt med nyanser i världen
för att ni skulle vara nöjda.

Allt ni ville var,
att kunna måla med era ord,
skapa tavlor värda mästarna,
men ingen av er trodde sig vara lika bra som Dali,
Monet eller någon annan.
Ni förstod inte er storhet,
ni förstod aldrig vilka ni var,
eller kom att bli.

Ni drömde om den bohemiska revolutionen,
att vara den konstströmning
som ni så länge hade drömt om.
Vinden bar en doft av fjärran länder

Men det fanns alltid en känsla kvar,
innan knopparna brast,
sorgen,
vilsenheten,
obetydligheten,
känslan av att inte vilja finnas till.
Men ni fanns,
livet var för vackert för att dö,
nyanserna
var för många,
kärleken för storslagen,
världen för vacker,
skönheten för imperfekt.

Ni stod stumma,
inför världens skönhet,
ödmjuka inför känslorna
som slog ut i blom när ni inte längre kände marken
under era fötter.

Det fanns någonting i sorgen,
ni kände det i glädjen, för det speglades
i er längtan.

I era huvuden hade ni alltid varit i Paris,
ni stod på Montmartre, ni seglade
bland stjärnorna,
bordade kometer,
odlade galaxer i er trädgård.
Inte ens den eviga sömnens avgrundsdjup kunde stoppa er,
inte ens de djupaste hörnen av er fantasi kunde binda er,
för det fanns ingenting som sade åt er vad ni skulle göra.

För att ni älskade med kärlek så mycket mer
än bara dödlig kärlek,
ni sörjde med sorg som var mer än sorg,
ni skapade med lågor varmare än eld,
ni var människor större än människor.

Ni frågade er själva
”Har sorg samma färg i London som i Paris?
Eller ändrar den form på vägen?”
Vinden bar en doft av likgiltighet
Ni var tillbaka i er stad igen,
men byggnaderna kändes
oändligt avlägsna.

Ni ville måla med era ord,
men det fanns inga färger som kunde förklara
hur ni mådde
och ni gjorde allt för att fånga orden.

Varje minne var befläckat av sorg,
era drömmar stod på stand-by,
ni tvekade inför evigheten,
sörjde att ni aldrig varit där.
Men sagan skall förlåtas för det som hänt,
och glöm aldrig
att hela galaxen ryms i era andetag.

Ni var alla vakna, när staden sov
under himlavalvets stengemak,
för visst gör det ont när glasbubblor spricker,
när skymningen tvekar,
precis innan gryningslandet blottas,
då ni är de enda som fortfarande kysser varandra.
Visst gör det ont när pappersbåtar sjunker,
I vinterfåglars sorgesång.

Ni är så fruktansvärt,
fruktansvärt,
fruktansvärt,
rädda för livet,
bävade inför den dagen då ni skulle födas.
Ingen av er
lärde någonsin känna livet,
ni växte aldrig riktigt upp.

Allt ni ville var
att fånga orden,
i en park
i staden