Knuffa omkull någon när du ska ta dig förbi i tunnelbanevagnen. Det smakar sött och kanske kommer du hem lite tidigare och då kanske du kan klara tre banor innan dom kommer hem.

Om du hade valt att gå med den första outfiten du valde idag hade du varit där tio minuter innan lektionen började. Hur känns det att gå längs den tomma korridoren och knacka på dörren, slinka in i klassrummet med allas blickar på dig, du i din huvtröja som du nästan alltid har? Hur vore det om du någon gång fann dig i att vara du, tjock och ful som du är? Kanske kunde du då slippa stå och stirra i reflektionen från fönstret.

Det gör ont i öronen, men egentligen rör det dig inte, ens om det var tio stycken bebisar som satt och tjöt i vagnen. Du kan faktiskt le åt åt de så besvärade och trötta kostymerna bredvid dig. Vad är barnaskrik om inte det allra renaste och ärligaste uttrycket för liv? "Jag har ont, jag skriker". Och du, "Jag är lycklig, jag är kär".

Hans ögon säger ingenting, de bara glittrar. Natten glider ljudlös förbi. Tåget skälver som om du tappar mark och faller men där finns de fingrarna och ni fattar hand. Känslan är total: Du finns inte mer. Men fortfarande glittrar hans ögon och dom glittrar mot dig. Hans fingrar sluter sig kring dina och vad finns det mer?

Tio minuter kaffe. Tio minuter dusch. Fem minuter att klä sig. 15 minuter att gå till stationen. 20 minuter på tåget. Fem minuter till kontoret. Och du har just slutat röka.