Det här har hänt:
Jag är i kaosets elevhem.
Mina faddrar heter Vad? och Va?

En smäll väcker mig den tionde september från en ond bråd dröm. Min säng är mjuk. Mitt huvud är fullt av törnar. Smällen: En handgranat, fyrverkeripjäs, en bilmotors feltändning, en revolver. Natten är mörk och fylld av stjärnor, men doften, som borde heta dunkelt hopp och halvt förverkligad dröm, doften är av krut. Betong i bitar, luftburet grus, sprickor. Mitt huvud skakar. Omtöcknad. Nyss jagades jag av en fradgatuggande varghund. Till tonerna av ABBA's S.O.S. Och så smällen, den skarpa nattluften.

[Hur kommer det sig att man i drömmar så tydligt kan höra specifika låtar medan man inte alls kan läsa ens de kortaste stycken text, som en pamflett eller affisch exempelvis?]

(Om jag vore en något mer begåvad liten pojke hade jag sett de tecken som hade förebådat det som nu var kommet. Jag hade inte alls vaknat bestört. Jag hade inte ropat Vad? eller Va? Jag hade nickat... Jag hade skakat på huvudet, på ett beklagande och plågat sätt, men ändock med förstående. Jag hade varit mina yngre elevhemsbröders fästpunkt i kaosets uppblosande oordnande otillvaro. Jag hade, med en van handrörelse, tänt en papyrusrulle och lugnt förutspått de kommande dagarnas komplexa förväxlingar. Förklarat vad krutdoftens stickande i näsborrarna tillkännagav, dess implikationer. Stöveltrampandet på kullerstensgatorna. Oroligheterna som måste komma att följa. Jag hade redan flera månader tidigare förutspått allt som måste hända. Jag hade sagt till mina småsyskon:

"Först måste vi äta en rejäl frukost för att förbereda oss inför den närmsta framtid, som kräver vår högsta vaksamhet och framförsikt. Våra innersta själars högsta tro ställs ifråga. Kaos, har vi sagt. Kaos, det har vi agiterat för. När vi går ut på gatorna nu, vad har vi framför oss? Det är inte kaos, det är inte oordning, det är inte en revolution riktad mot makten. Det är ett systematiskt urskiljande av människovärde. Det är livsfrämmande")

Jag hade gjort allt som krävdes av mig, allt som skulle leda till allas bästa, om jag bara vore en litet mer begåvad pojke. Som det var så vaknade jag av en hög smäll och vätte min bädd. Jag gömde mina berörda sängkläder och lakan under min säng och tog snart fram ett lapptäcke, som jag brukade använda som överkast, för att dölja mig själv och hela ohärligheten. Det var ingen som märkte. Doften av urin överskuggades av den av krut och samhällsomvälvningar.

Det var ingen som märkte. Vid frukosten pratade ingen om mig. Det pratades mycket om smällen. Det pratades mycket överhuvudtaget. Sen hade vi lektion i hemkunskapsberoende.