Om inget ändrades skulle det alltid vara såhär, men det fanns ingen anledning att ändra det. Glöden djupnade när hon drog in luft. Hon tog pipan från läpparna. Kände adägussmaken blandas med smaken av ävís i munnen. Smaken av blad och vitmossa. Hon höll andan. Lät aromerna flyta ihop. Lät dem sjunka in i hågen. Förenas med henne. Hon lät ut adägusröken. Såg upp och ut genom molnet hon skapat runt sig själv. Nästan som att hon stod i brand. Hon stirrade på pipan. En symbol för hennes förfall. Hon tog ännu en klunk ävís. Världen snurrade till. Den irriterade henne. Stack henne i ögonen. I tinningarna. I hjärnan. Hela dagen hade stuckit i hennes medvetande.
Den tidiga solen. Den grå staden och dess stank. Blickarna hon fått av männen i skänkrummet på värdshuset Skrattande Tomten. Ensamheten. Den rökiga ävísen som smakade bränd mosse. Att hon ändå inte kunde motstå spriten. Att hon var där. Att hon, Sláin helare, inte varit starkare. Alla nålar som stack och borrade överallt.
Hon hade blivit ännu mer irriterad när värdshusvärden den morgonen avbrutit sin syssla – att utstuderat nypa kökspigan i rumpan – för att ta Sláins beställning. Sláin såg upp för att se om hon kunde se kökspigan. Efter en stunds ihärdigt stirrande kunde hon skymta jäntan borta vid skänkrummets skänk. Jäntan kunde inte vara mer än tretton. Mycket skulle hon få uppleva, men det borde ha fått vänta.
Värst av allt var nog Sláins nesa. Hennes fall. Hennes flykt. Att hennes nya liv i exil tagit henne hit. En håla på fastlandet. En håla som ändå var en stor stad i ett väl ansett land. Hon fick lust att spotta ävís- och adägussmak på golvet, men hejdade sig när hon tänkte på den som skulle få städa sedan.
Hon stoppade pipan i munnen istället. Drog in luft. Så mycket hade hänt idag. Så mycket att irritera sig på. Ändå var det knappt middagstid. Det skulle bli en lång dag. Lika bra att ta in en ny flaska ävís.
Hon stirrade ned i spriten. Den genomskinliga gyllene vätskan. Ett löfte om en bättre värld. Ett bättre liv. Men hon hade varit bäst redan. Hon hade gjort allt för att förbättra hälsosituationen i sitt land. Men nu satt hon här. På fastlandet. Många mil, mången fjärdingsväg från sitt hem. Enbart spriten lovade henne ett gott liv. Hon kände igen känslan någonstans ifrån. Kunde inte sätta fingret på den. Suckade. Ruskade svagt på huvudet. Skakade långsamt glaset i cirklande rörelser. Såg hur vätskan formade en våg. Den for runt kanten. Runt runt. Jagade sig själv. Jagad av sig själv. Runt runt. Hon drog på munnen. Vad ironiskt. Det var en metafor för hennes liv. Det var så det kändes nu. Hon hade jagat något hela livet – framgång? – men i slutändan… hon kanske bara hade jagat sig själv hela tiden?
Spriten hjälpte inte tankarna.
Hon höjde glaset till munnen. Svepte det. Gjorde en min och satte hårt ned glaset i bordsskivan. Bättre att bälga i sig spriten än att skåda i den. Hon skulle inte se ett nytt liv i botten på glaset ändå. Hon höjde handen som ett tecken till värdshusvärden.
Det skulle bli en lång dag.

Gatorna var breda och gränderna trånga. Ändå kände hon en underlig dragning till gränderna. Trots att vem som helst kunde dväljas där. Rånare. Suputer. Knarkare. Våldtäktsmän.
Alfer.
Men det enda hon räddes var alferna. »De andra«
Resten skulle rädas henne. Gjorde de inte det skulle hon se till att de räddes henne. Fungerade inte det ena, gjorde det andra det. Hennes grepp om vandringskäppen hårdnade. I tankarna rabblade hon ben i kroppen på verdum för att lugna hågen:
Hösuv, suloris, ritus, likasum…
Hon höll sig till gatorna. Bland folket. Det fick henne att känna sig lite normal iallafall. Trots att kläderna klibbade vid hennes hud. Människor rörde sig ute trots att det var så varmt att luften darrade. Men de sade henne inget. Ingen sade något. Till någon. Eller jo. De där två gamla männen som stod utanför smedjan vid korsningen mellan Malmgatan och Olofgatan. De tänkte inte handla med varandra. De bara språkade sinsemellan. Antagligen kände de varandra sedan tidigare. Jonglörerna i närheten ropade till de som passerade. Slängde upp stenar i luften. Hon visste vad de skulle ta sig till när ingen gäldade dem för deras konster.
Hon lät blicken gå förbi dem. Såg en familj i lin som följde Malmgatan mot centrum. Passerade parken som fick ta emot en del av röken från smedjan. Såg åt höger. En kvinna haffade plötsligt en annan, som brast ut i ett klingande skratt. Sláin hann se kvinnorna omfamna varandra, trots korgar, innan hon hunnit dra vidare, från Olofgatan till Malmgatan.
Två tiggare satt tätt intill varandra och samtalade med händerna djupt instuckna i oformliga, inte helt hela kläder. Tiggarna såg smutsiga, varma och fattiga ut. Men friska. Hade Sláin sett fel? Hon brukade inte det och tog sig en extra titt – adägusen hade kanske gått henne åt huvudet till sist?
Sláin ruskade på huvudet. Hon hade sett rätt.
En gång i tiden hade hon inte varit en främling i en stad. Hon hade varit den som alla hade hälsat på. Men det var då. Då vita sjöfåglar kretsade i skyn. Inte svarta kajor.
Lyfte blicken igen. Svepte med den. Lät den nästan studsa mellan lyktstolpar och de höga husen av trä eller sten. Människor rörde sig. De flesta pratade inte med varandra. Så Sláin stack inte ut, trots att hon inte såg många andra kvinnor med vandringskäpp. Hon vek av in på gränden till Larssongatan just därför att gränden var lite bredare och ljusare. Kom ut på Larssongatan. Vek till vänster. Ögonen sökte sig fram och tillbaka. Över ansikten. En del log. Många var sammanbitna, speciellt hos de som satt ned. Vissa anleten härjade. Hon vek av in på Mariagatan. Där, mitt emot Göstas domkyrka, märkte hon skillnaden. Hur många fler som började möta henne. Var inte det där ovanligt många stadsvakter? Sedan kände hon hur någon drog henne åt sidan. Hon såg sig om.
En lång man med glest hår och slätrakat ansikte såg vänligt förstående på henne. Han hade en grön och gul rock med päls. Den såg dyr ut. Glänsande. Måste vara jätteutter.
”Järlen kommer.”
”Järlen?”
”Åh!” Mannens anlete tycktes öppna sig. ”Ni är inte från Gudhjem. Välkommen till min stad! Men nu finns ingen tid att lära er om våra seder. Järl Åkarlfar, länets högste chef och kungens hand i länet, nalkas. Du skulle kunna kalla honom för en av konungens underkung.”
”Jaha! Bäst att avlägsna sig då, för järlens bästa!” Sláin log stelt och nickade tack. Vände sig mot processionen som rörde sig längs gatan.
”Är ni på genomresa?” frågade mannen mjukt i hennes öra.
”Jo.”
”Aha. Jag tänkte väl det. Jag hörde att det tarvades helare i Skallmeja.” Sláin stirrade på honom med en rynka mellan ögonbrynen, men hans uppmärksamhet var plötsligt på något annat. Ögonblickligen slappnade hon av i ansiktet. Hon hade sin helarmantel på sig. Mörkröd med inslag av guld. Typiskt för Urdakvards helare – oavsett var på kontinenten en vårdtagare uppsökte en helare från läkarskrået, hade helarna samma uniform. Mannen började klappa händer. Människorna runt honom föll in i applåderna. Sláin höll vandringskäppen tätt intill sig. Vände upp blicken och fick syn på järlen. En bredaxlad man med stiligt ansat helskägg i röda nyanser. Det var utan tvekan han, med de färgerna och pälsarna. Han log brett mot alla längs gatan. Passerade. Var sedan utom synhåll. Omsvärmad av vakter och människor. Hon rynkade ögonbrynen. En gång i tiden hade folk inte bara hälsat på henne. De hade lovordat hennes arbete. Inte som en järl eller en konung. Men för att hon räddat liv.
”Han är god mot oss, Åkarlfar.” Mannen i gult och grönt och päls nickade mot tåget och slutade klappa. Hon försökte komma ihåg vad hon hört om järlen, men hade sedan hon kommit hit haft annat för ögonen. Hon borde vara mer uppmärksam. ”Han ser till att stödja de svaga. Han är älskad av alla Gudhjemsbor.”
”Vad har han gjort för folket?”
”Massor! Ökat antalet stadsvakter, sänkt skatten på arbete för att öka andelen yrkesverksamma, stärkt kyrkan, ökat bankernas möjlighet att låna ut pengar. Jag skulle kunna göra listan ännu längre. En sann kämpe för folket, sanna mina ord! En ledare faktiskt hela Svitjod tarvar.” Mannen slog ut med händerna. Sláin visste att Svitjod leddes av en konung och undrade hur en järl skulle kunna ta en konungs plats utan en statskupp. Men det kanske var så de gjorde i det här landet. Svitarna, Svitjods befolkning, verkade ha seder som liknade hennes hemlands.
”Jaha. På så vis!” Hon log och spanade efter järlens ryggtavla. ”Nå, det var trevligt att råkas. Tack för att du lärt mig mer om din stad!”
Hon gick vidare. Kanske skulle hon återvända till värdshuset Skrattande Tomten. Hon borde ta sig ett glas. Röka lite. Men samtidigt var det något med järl Åkarlfar som gjorde henne nyfiken. Nu när han förts på tal. Så hon gick efter. Märkte att många andra gjorde som hon och bildade svans till järlen. Hon försökte få sig några skymtar av honom. Sträckte på halsen. Banade sig fram. Bad om ursäkt. Sträckte på halsen igen. Höll vandringskäppen vågrätt vid sidan.
Varför gör jag det här?
Det var nära att hon stannade upp för att låta järlen fortsätta vidare och folkmassan strömma om henne. Men hon stannade inte. Hon snabbade snarare på stegen. Vek in i en gränd hon visste var en genväg. Nästan sprang. Skuttade över träck och hemlösa med käppen hållen högt. Skrämde några kajor på flykten.
Det är inte värt det! Tänk om jag blir våldtagen!
Sláin grinade snett åt sig själv. Svingade sig över några tunnor. Kom ut i en korsning vid bäcken vars källa fanns vid domkyrkan, nästan mitt på den platå som Gudhjem vilade på. Halkade nästan i leran. Hon såg sig om. Pustade ut. Konstaterade att järlen inte avvikit från sin väg. Att han var på väg mot hennes plats. Folk strömmade till. De knuffades inte. Stod nära men inte för nära. Så fort de måste passera henne bad de om ursäkt.
Han måste vara en riktig berömdhet, den där järlen!
Sláin svepte med blicken över folkhavet vars vågor nästan skvätte upp över husväggarna och gatlyktorna eller ned i den av stenmurar omgärdade bäcken. Hon flöt nästan med. Vaggades. Bruset av mänsklig aktivitet fyllde öronen. Andetag, hjärtslag, kläder som frasade, röster som formade vördnadsfulla ord. Hon nickade åt sig själv. Järlen måste vara väldigt populär.
Där kom han och hans livvakter. Tjugo stora, tunga stadsvakter. Armerade till tänderna. Plåtar klädda med stadens typiska vinröda färger och stadens vapen, lodjuret. Vakterna var sammanbitna som stenstoder. Men inte järlen. Han log med tänderna och nickade till åskådarna. Sláin kunde urskilja vad en del ropade. Det mesta var välsignelser för att ha bringat ordning i kaos. För att ha fördrivit smutsen från gatorna. Städat bort skiten från Gudhjem. Det hela kändes surrealistiskt. Var kaoset borta? Sláin förstod inte vad som menades. Hur hade det sett ut på platån innan städningen?
Järl Åkarlfar stannade med ens upp, inte mer än några tiotal steg från Sláin. Han började prata med en skröplig gubbe som stod på andra sidan gatan. Järl Åkarlfar vände ryggen mot Sláin. Hon uppfattade ändock meningar som ”Du klarar det här”, ”Du är stark!” och ”Jag skall göra vad jag kan för dig, och du vet att det är en hel del.” Rösten var djup. Melodisk. Nästan vacker. Gubben så gott som grät till svar. Sláin hade inte hört vad gubben sagt eller vad han svarade. Åkarlfar såg upp. Hans blick möte med ens Sláins.

Tiden tycktes stanna upp.

Blicken var varm. Lugnande. Han log svagt, men hon kunde inte svara på om det berodde på hans samtal med gubben, eller om det var… för att han såg henne. Han rätade på ryggen. Och gick. Åkarlfar drog vidare, och efter honom haglade lovorden.
”Åkarlfar vår befriare!” utbrast en kvinna intill Sláin. Hon var nästan lika lång som Sláin med en vackert blå klänning i lin med urringning och snyggt skurna veck. Helaren ryckte till som hade hon väckts upp ur en lidelsefull dröm.
”Vad har han befriat er ifrån?” Sláin märkte rastlöshet i sin ton och tog ett djupt andetag för att lugna sig. Höll vandringskäppen nära kroppen.
”Smutsen på gatorna så klart.” Kvinnan såg rätt på Sláin. Blicken borrade sig djupt in i henne.
”Så allt är bra nu?” försökte Sláin försiktigt. Måste ställa en diagnos.
”Inte riktigt. Men snart så! Fast omvärlden beskriver länet som en kris. De beskriver händelserna på helt fel sätt!”
”Gör de? Vad är kvar att uträtta?” Sláin slog ut med armarna.
”Motståndsrörelsen!” utbrast en lång smal man med slips och pekade på Sláin. ”Vi är så många av så olika bakgrund som samlas för att stödja järlen mot de ofördragsamma svärmarna. Hörde ni vad som hände med den där pojken och hans mamma förresten?”
”Du menar när järlen skulle hålla ett tal på Bronstorget?” undrade en dam i skärt. Damen var kortare än kvinnan i blått
”Just det!” nickade den smale långe slipsbäraren. ”Pojken som skulle hylla Åkarlfar med ett skaldestycke, men hans mor fick på nöten av en från våldsrörelsen!”
”Hade han inte kallat henne för hora och ungen för horunge?” undrade en ung man.
”Det gjorde de säkert också!” morrade skära damen. ”Usch ja, men Åkarlfar har folkets stöd!”
”Förlåt att jag frågar, jag har inte varit i Gudhjem så länge nämligen”, sade Sláin, ”men vilka är motståndsrörelsen?”
”Beblanda dig inte med ett sådant patrask”, sade korta skära damen moderligt och lade en arm på Sláins axel. ”En helare som du behövs på annat håll. Motståndsrörelsen är fega våldsverkare som tycker att järlen skadar människor. De säger att han sätter tiggare i arbetsläger, halshugger bögar och vill stänga gränserna. Men jag tror att de helt enkelt inte klarar av att någon vill sätta dem i arbete för samhällets egna bästa.”
”Jag ber om ursäkt, min dam, men sådär är det ju inte, enligt min far!” utbrast ynglingen. ”Frihetsrörelsen som de så fräckt kallar sig är ute efter järlens plats.”
”Inte bara den!” brummade en bredaxlad man med svedda ögonbryn och kraftiga valkiga händer. ”De vill komma åt Svitjods tron så att de kan tvinga sin hedniska livsstil på oss andra, civiliserade människor i alla länen! Alfer är vad de är.”
Sláin ryste vid tanken.
”Som sagt”, sade skära damen, fortfarande moderligt, ”håll dig borta från dem!”
”Jag skall göra det”, nickade Sláin. ”Om ni ursäktar mig så skall jag dra mig tillbaka nu. Tack så mycket för upplysningen!”
”Dra dig inte för att vända dig till dam Inger Hermansdotter om du har fler frågor”, log skära damen. Sláin vinkade till dem och vände stegen tillbaka mot värdshuset Skrattande Tomten. En vetskap rikare. Det tog ett tag för henne att komma på varför hon kände sig så bitter. Hade hon väntat för länge med att röka? Eller saknade hon ävísen?
Sedan insåg hon att hon önskade sig vara i järlens ställe.
De dagarna är förbi nu. Gå. Och se dig inte om.

Adägusen sprakade och glödde när hon drog in luft. Smaken av blad och vitmossa blandades i munnen och halsen och hon sänkte pipan. Smakerna flöt ihop. Rök och vätska i ett liderligt samlag. Hon väntade på att känslan skulle kicka in. Orgasmen. Hon höll andan. Men det kom ingen kick. Orgasmen uteblev. Besviket lät hon ut rökmolnet. Stirrade på pipan. Symbolen för hennes förfall. Ävís då. Hon tog en klunk. Nej. Ingen orgasm. Men den kunde fortfarande skingra tankarna som virvlade i huvudet. Så djupt ned i mossen hade hon inte sjunkit än.
Sláins nesa. Exilen. Men så flöt de tankarna iväg. Vandrade precis som de ville. Hågen fokuserade på dagens tidigare händelser med järl Åkarlfar. Händelser på en platå på fastlandet. En stor stad i ett väl ansett land. Landet som folk hade sagt att en kunde gömma sig i. Försvinna bort för nyfikna ögon. Hon mindes den varma blick järlen hade givit henne. Tänkte på de ord han hade givit gubben.
Järl Åkarlfar. Gudhjems befriare.
Hon stoppade pipan i munnen igen. Sög. Men andades inte in någon rök. Hon bara sög på skaftet. Eftertänksamt. Så mycket hade hänt idag. Folk hade nog rätt. Järl Åkarlfar var nog den frälsare som Gudhjem tarvade. Speciellt som på ett ställe som Repslagaregatan, konstaterade hon när hon såg värden närma sig kökspigan. Många var de som tarvade en räddare. En befriare.
Hon stirrade ned i spriten istället. Den genomskinliga gyllene vätskan. Ett löfte om en bättre värld. Ett bättre liv. Men den skulle inte rädda kökspigan. Hon knep ihop ögonen. Varför satt hon bara där? Varför gjorde hon inget? Hon kunde göra något. Men hon valde att låta bli. Järl Åkarlfar borde vara där. Han borde lösa situationen. Han hade makt att ändra. Rädda. Frälsa. Sláin var bara en läkare i exil. Hon hade inget att säga till om. Hon visste det. Den enda allierade hon hade var spriten.
Hon höjde glaset till munnen. Svepte det. Gjorde en min och satte hårt ned glaset i bordsskivan. Hon fick en idé. Nu visste hon hur hon skulle rädda kökspigan.
”Olof!”
Hon höjde glaset som ett tecken till värdshusvärden.