Det första slaget ekade dovt i gränden. Knogar knäckte ben. Ett ljud av smärta blandades med ljudet från blod i luftstrupen. Sláins mulna värld stannade upp. Hon såg sig vilt om. Fick syn på de tre männen inne i gränden.
Nej. De var fyra. Fyra gestalter.
Den fjärde låg ned.
Innan hon hunnit tänka stod hon inne i gränden. Bredbent. Händerna i sidorna. Vandringskäppen pekade både framåt och bakåt. Tre män höll på att slå in ansiktet på en fjärde.
De kommer att våldta mig. Gå tillbaka till värdshuset!
”Vad är det som står på här?” utropade hon. Hon hade redan tagit sitt beslut.
De tre männen avbröt sig så fort de hörde hennes röst och såg sig vilt om. Rätade på ryggen. Backade från den fjärde. Det var över på ett ögonblick och då hade de fått syn på Sláin.
”Nämen ser man på!” utbrast den mest bredaxlade mannen. Han var också längst av de som stod upp. ”En liten finfågel som trasslat in sig i ett dödligt nät.”
”Strunt i henne, Karl!” sade den kortaste av de som stod upp. ”Om vakten är på hennes sida skulle de ändå inte tro henne. Hon kan ändå inte göra oss något.”
”Nej”, sade Karl. ”Men vi kan göra henne något!” Sådär är de alltid. Till och med jag duger. Bara för att jag har fitta. Medan han steg fram mot Sláin började den tredje mannen att återgå till deras tidigare syssla. Vid det här laget hade den fjärde mannen slutat låta. Sláin sträckte på halsen för att kunna ställa en diagnos, men Karl fyllde upp synfältet.
Hon tog ett par steg bakåt.
Nu kommer de att våldta mig. Jag borde lyssna på mig själv oftare.
Hon körde ned hälarna i marken. Spände blicken i Karl.
”Vad håller ni på med?” utbrast hon igen. Satte händerna i sidorna.
”Det är inte tillåtet att tigga i den här staden såvida man inte är missbildad. Så vi bara städar upp lite. På order av järlen.” Karl pekade över axeln och flinade olycksbådande utan att ta blicken från henne.
”Genom att slå in näsbenet och töskurt-benet på en hjälplös mansperson?” Sláins ögon smalnade. Hon sansade sig genom att andas djupt. Hon måste prata sig ur den här situationen. Hon hade inget annat val.
”Karl, vi ger oss!” sade den kortaste.
”I hel heller, är du en alf, Mikael?” vrålade Karl över axeln. Han vände blicken mot Sláin igen. Hon höll redan sin vandringskäpp framför sig. Karl skrattade vid synen och rörde sig framåt.
Pang!
Sláin visste att ett slag mot tinningen skulle förvirra Karl.
Stöt!
Ett slag mot magen skulle ge honom svårt att andas.
Pang!
Käppens slag mot knäskålarna skulle få benen att vika sig under honom. Karl kippade efter andan redan innan han dråsat ned i en av högarna av träck som fanns i gränden. Sláin såg upp. Mikael och den tredje mannen bara stirrade på henne. Sedan vände de sig om och försvann djupare in i gränden. Sláin pustade ut. Såg sig om efter den fjärde mannen.
Han lär behöva min hjälp.
Men han var försvunnen.
Städar på order av järlen? Hur skulle järlen kunna städa upp all skit på gatorna genom att slå ned andra människor? Var det gatsopare som hade misskött sig? Var det här straffet för att inte hunnit sopa upp all skit inom en viss tid?
Det var säkert något som de bara sade. För att rättfärdiga det de gjorde. Kappvändare. Inget att bry sig om. Hon vände sig om mot den ljusa gatan. Vägde vandringskäppen i handen. Snurrade den mellan fingrarna. Satte ned den igen.
Nu går jag tillbaka till Skrattande Tomten.

Promenaderna och ävísen. Vad skulle hon göra utan dem? Tyna bort? Vilka delar av Gudhjems platå hade hon inte sett? Så många byggnader. Så många människor. Så många skillnader. Kunde hon hitta sin plats bland dem? Ville hon det? Höjden över resten av Gudhjemsslätten och ringmuren fick henne att känna sig instängd. Avskärmad från resten av världen. Kände Gudhjemsborna också det? De verkade så muntra. Om det inte bara var en fasad. Nästan som att de inte brydde sig om regnet. De brydde sig inte om mörkret heller. Gatlyktorna lyste upp, spred ett trolskt ljus genom de hällande regnet. Det kändes tjock och svart men ändå ljust i en liderlig röra men hon kände sig ändå tvungen att gå. Manteln höll regnet borta. Men inget kunde hålla gatlyktornas sken borta. De lyste alltid, förutom i gränderna, men där ville hon inte gå nattetid. Aldrig. Gudhjemsborna strävade vidare. Skrålade som vore de lyckliga. Men tiggarna var inte muntra.
Hon brukade ge när hon kunde. När hon hade kommit ihåg att ta med pungen. När hon tyckte att det inte gjorde något att den var med. Vem skulle ta den? Det brukade sitta en tiggare utanför den lilla marknaden på Sankt Hansgatan och hon brukade ge honom ibland.
Hon kände efter. Pungen var inte där. Hon fick en omärklig stöt i bröstet. Hon ryckte på axlarna åt sig själv. Ibland var den inte det. Hon kunde inte alltid ta ansvar för tiggarna. Eller borde hon det? Gjorde någon annan det?
Där satt han. Med ens kände hon skuld över att inte ha pungen med. Det hade varit så enkelt. Hon hade kunnat ta med den. Ge honom ett guldmynt. Han hade inte behövt tigga på flera dagar. Men hon hade inte tänkt. Hon hade haft annat i huvudet. Ävísen. Hon närmade sig nu. Log. Tänkte på pungen där på rummet. Tiggaren hälsade. Sade något på ett språk hon inte behärskade. Språket var långt från hennes eget eller verdumet. Hon log, hälsade och gick förbi. Han reste sig upp. Sprang efter. Sláin höll på att få en chock. ”Snälla ge mig.”
Hon skakade på huvudet. ”Jag har inget.” Hoppades att han skulle förstå. Hon slog ut med armarna. Det var mycket enklare att säga att hon inget hade när hon faktiskt inte hade något mynt på sig. Men hon kände ändå skam. Tankarna malde. Hon hastade vidare. Undrade vad hon skulle ta sig till.
Ävísen. Fly från regnet.
Det fick bli Skrattande Tomten igen. Sängen kallade ändå nästan. Men rummet var så litet. Hon var så ensam. Tog en genväg genom en gränd.
”Vad söt du är.”
”Nej det är jag inte.”
”Det är du visst det. Jag kan ge dig vad du vill ha.”
”Försvinn. Jag har klått upp starkare typer än du.”
”Jävla fritidsflata. Passa dig så jag inte straffknullar dig.”
Hon skulle behöva mycket ävís efter det här. Men inte för att döva någon kroppslig smärta – den fick andra känna på.