Regnet hade träffat ansiktet. Kläderna och skorna var blöta. Det hade inte ens gått att undkomma lervällingen på de torraste delarna av gatorna. Det hade stört henne, men ändå hade hon känt sig trygg. Det hade känts som hemma. När det var som värsta hemma var det värre än det här, men även då hade hon trivts. Ölivet var så. Det här var ingen ö och då var vädret fel.

Inne på värdshuset blev regnet ett ihållande smatter mot fönsterrutorna. Ljudet borrade in sig i Sláins märg. Regnet förmörkade himlen trots att det var förmiddag och den ljusare delen av året.

”Vad du är vacker.” Så hade någon sagt idag igen när hon trotsat regnet. Hon måste sluta ta genvägar genom gränderna. De var mörka till och med dagtid.
”Det vet vi båda att det inte stämmer.”
”Jo då. Jag skulle kunna knulla dig länge och väl!”
”Det vill jag inte.” De lyssnade aldrig, men hon hade ändå försökt.
”En liten slyna som du skall vara glad att någon vill ha dig! Fy fan vad du är ful. Och här försöker man ge komplimanger!”
Hon hade fått honom att känna sig rädd genom att säga nej. Fått honom att tappa kontrollen över henne. Den kontroll han trott att han hade haft Det hade gjort honom farlig. Hon hade skyndat sig därifrån innan han hunnit ikapp henne. De var alltid för långsamma för henne, men hon antog att inte alla var det. Vilken skruvad stad det här var.

Värdens katt strök om hennes ben. Hon drog upp knäna till hakan så att fötterna lämnade golvet. Bara ett par blöta fotavtryck blev kvar åt katten. Hon såg länge och vasst på Sláin innan hon promenerade iväg med svansen i vädret som om det var hon som ägde kåken. Sláin mindes första gången hon hälsat på katten när hon en morgon beställt dagens första glas. Sláin hade bott där i ett par veckor då men det hade varit första gången katten fångat hennes uppmärksamhet. Hon hade legat på en stol och värden Olof hade skrockat när Sláin böjt sig ned för att kela. Hon hade inte mycket till övers för värden men hade lydigt tagit hans råd.
”Oj då, hon vände sig på rygg! Lika bra att klia henne på magen också så blir hon nöjd. Men försiktigt! Sådär ja. Glöm inte att klia på huvudet.” Svart päls hade yrt om katten. ”Skabbas är en fantastisk katt, man måste bara ha tålamod med henne. Hittade henne helt genomfrusen som unge i gödselhögen, men låt inte hennes reserverade sätt lura dig. Glöm inte öronen nu. Så ja. Försiktigt! Hon är en krävande donna vill jag lova, inte olikt min hustru, hehe… Nej men oj, man får passa sig! Det får inte bli för mycket av det goda, hahaha!”
Skabbas hade utan förvarning borrat in klor och tänder i Sláins hand. Tusen tankar om vad för sjukdomar som kunnat husera i kattens dödsredskap hade susat genom Sláins huvud, medan reflexen hade fått henne att dra handen åt sig. Medan värden hade flabbat, hade Skabbas, en mörk massa med vit haklapp, stirrat upp på Sláin med självlysande gula ögon. När hon märkt att hon inte skulle få mer kel från en svärande Sláin hade hon skuttat ned från stolen och vandrat iväg med svansen i vädret, precis som hon gjorde nu. Sláin hade blängt efter henne.
”Gå och tvätta er, fröken Brigid Helare, så ställer jag fram en flaska åt er. Huset bjuder! Jag sätter inte upp något i Motboken alltså”, hade värden skrockat.
Pest och pina. Hade inte värden så sent som i förrgår sagt att Motboken började bli full? Sláin hade bett om att få betala en muta. Hon hade inte kunnat tolka värdens ansikte men när han sagt att han skulle fundera på saken och sedan gått därifrån hade hon fått en mindre trevlig aning. Jävla land. Restriktioner för att dricka. Inrikespass tarvades för att kunna röra sig mellan länen. Smuts på gatorna. Våldsverkare. Alfer.
Åh, vad hennes liv hade förfallit sedan hon fått den där kniven mellan skuldrorna. Hon drack billig ävís och svor åt solen, regnet och katten. Kanske skulle hon försöka ta tag i sitt liv istället. Starta en mottagning här i Gudhjem. Hjälpa alla sjuka barn och mödrar. Kanske arbeta för avskaffade inrikespass. Få staden på fötter. Som den var nu var den vält. På högkant på Gudhjemsslätten. Hon tog en klunk. På högkant precis som hon. Det var ingen idé. För mycket arbete. Så fick hon en ingivelse. Var hennes pipa.
”Får man slå sig ned?” Rösten var ljus för att vara en mans.
Hon ryckte på axlarna. Gick igenom fickorna. Pipan låg inte där den skulle. Hade hon stoppat den på pungen?
”Du kanske inte har något emot att jag bjuder dig på mat.” Tonen gick upp vid sista stavelsen i meningen, men den här gången var det inte en fråga. Han lät munter. Sláin såg upp under luggen. Fick syn på en kraftig bredaxlad man med framskjutande panna. Små sinande ögon mötte hennes trötta. Rocken var av fint ylle, kanske den dyra sorten från Demätseland. Då var nog knapparna inte av mässing. Hon hade inte väntat sig en sådan röst från någon med en sådan fysik. Hon grymtade till svar. Hunger var inte hennes största problem för ögonblicket.
”Jag vet att det är tidigt men jag vill alltid börja dagen med ett rejält mål mat, som vi alltid gör i Svitborg. Jag har sett dig av och till här. Nils heter jag. Jag driver mässan i hamnen i Svitborg och marknaden vid Bronstorget här i stan. Vem är du, om jag får drista mig till att fråga?”
Sláin fortsatte stirra på honom under luggen. Glad att hon allt mer sällan satte upp håret; hon behövde det inte längre. Så fann handen pipan innanför klädnaden. Utan ett ord tog hon upp pipan och adäguspungen. Varför var en sådan välbeställd herre på ett ställe om Skrattande Tomten? Nils fortsatte prata när tystnaden blev längre än ett par ögonblick. ”Jag tänkte nämligen att du kunde behöva lite sällskap, man vet ju aldrig vad en stad som Gudhjem kan ha i gränderna. Mylingar och skit och tiggare.” Han skrattade kluckande som hade han dragit ett skämt.
Det går ingen nöd på mig men tack för omtanken, herr flabb. Sláin stoppade sin pipa.
”Nåväl, jag tingade en dagens, jag hoppas att du gillar fisk, för det gör jag. Så länge den inte vill äta upp mig.” Nils skrattade ånyo.
Att den inte äter upp dig då så att jag kan slippa dina blickar och ditt fånflabb. Sláin tände pipan. Stirrade under lugg på fenomenet som var Nils. Funderade på en flyktväg.
”Jag tycker att det är förträffligt trevligt att språka med dig, fröken. Det är inte alla kvinnor här i stan som är så artiga.” Tonen gick upp på slutet. Sláin hatade hur de pratade i det här landet. Hade inte bara den där kniven letat sig in där vid ryggraden, mellan skulderbladen…
Det kanske är mitt första steg till att försonas med mig själv. Sluta kalla det en kniv.
”Det är nästan så att jag skulle bjuda med dig hem, fröken. Mitt palats här i Gudhjem är inte lika stort som det i Svitborg, men jag har fått tag på bra slavar. Tiden inom armén gav mig fina kontakter som jag haft användning för, vill jag lova!” Nils frustade av skratt. ”Men vart skall fröken gå? Åh, så klart, jag har sett dig svepa en flaska på samma tid en hel karl får i sig en tredjedel så mycket. Orsak och verkan eller vad nu de där vetenskaparna säger. Jag lärde mig iallafall betydelsen av det i armén. Jag kommer ihåg när vi skulle försöka ta oss in i Librokratiska Samfundet. De är ju sådana fittor så vi tänkte att vi inte tarvade mången man, haha. Men vi kunde inte låta bli att fira segern i förskott och införskaffade några flaskor vin. Nästa dag…”
Sláin slog handflatan i bordet och lutade sig så långt över Nils hon dristade sig. Med pipan i munnen sade hon sammanbitet: ”Tack Nils men nej tack. Jag har inte tid för dig.” Det är därför han är här. I fattigkvarter lockar pengar fler.
Nils stirrade. Ansiktet tog en djupröd nyans.
”Fröken… vet inte vad hon gör! Du kommer ångra…”
Stammar du Nils? Den sidan har jag aldrig sett hos dig förr!
”Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det här tidigare.” Hon blåste rök i Nils ansikte, rättade till slipsen, vände sig om på ett sätt Skabbas hade gjort om hon varit människa, och skyndade sig mot kvinnan som just stigit in på värdshuset.