Lustigt hur ofta jag, som upplever mig nästan helt omusikalisk, tar med musik i mina texter. Det är som om musikens element söker sig in i dikterna, i rytmen, som om den rinner mellan bostäverna, faktiskt som om tonerna letar sig fram ur ett minne jag inte visste att jag hade.

Klassisk musik lyssnar jag ytterst sällan på. Den kommer ändå in, utan att knacka finns den där. Jag gillar jazz, den där mjuka, enkla, svängiga sorten. Blues är underbar, varmklibbig, svettig, het, förförisk. Finns den i mig? Kanske. Jag älskar det romantiska, mjuka. Trots det är mitt temperament ofta mot klapprande klackar – men jag kan inte dansa, och allra minst tango. Jag rockar loss, dras till en del ballader och till och med country om det vill sig. Förstå mig rätt, jag fattar mig inte på, hör inte om det går rätt eller fel, det är känslan, den smekande, intensiva, darrande.

Till tonerna av det ena och det andra skriver jag om sådant jag aldrig hade trott mig om. Orden växer fram genom mina fingrar, tar tag i berättelsen, bjuder upp. Jag följer utan att känna mig klumpig, dansar med kjolen fladdrande, tar tag i saxofonen, slår vilt på trummorna eller blåser några spröda toner ur flöjten – bara för att kasta mig in i ylande elgitarrsolon eller vemodiga pianolockelse.

Det blir dikter. Rimmande ramsor, krönikor, noveller, mer än så, också en roman har jag skrivit. Musiken i mig drar vidare, manar, surrar. Det blir timmar, dagar, nätter. Mina vibrationer fortplantar sig, bildar ord efter ord, kapitel efter kapitel. Det häftiga är att det finns musik i allt, massor av musik – och allvarligt talat, jag inte är musikalisk. Bisarrt, kanske, eller helknäppt, eventuellt. Hur som helst, jag dansar vidare, ända tills orden tar slut.