Att känna och bära sorg, tungt du mina axlar tynger...
Sorgen är spegelbilden av att alltid vara en besvikelse att aldrig duga som jag är ...
Den smärtan med tiden börjar allt mera avta, då årens olika nyanser av scener ur livet som vi tillsammans sett ur olika synvinklar....
Den som haft så stark påverkan i mina val, även en stor saknad av att bli sedd och accepterad...
Den känslan att jag aldrig tog min chans, att berätta just hur stor min saknad var endå...
Att få känna den dära villkorslösa kärleken, mellan far och dotter.
Den infann sig aldrig,men jag tog tillvara de stunder som vi fick och lagt dem i mitt hjärta....
Nu jag kan ta fram dem, minnas och förstå på ett annat sätt än vad jag gjorde då vilket blivit min tröst....


Orkiden