Du fann dig själv berusad, igen,
bland din armé av musiker,
konstnärer,
poeter
och författare
medan du undrade huruvida du någonsin skulle kunna måla av dem med dina ord,
för att deras kärlek och deras skönhet och deras obotliga vilja att älska dig
var så mycket vackrare än vad du någonsin skulle kunnat beskriva
med alla ord som din känslokammare gömt i sitt inre,
och du kunde för ett ögonblick inte förstå att det kunde finnas så många vackra varelser
i en värld full av monster och hur du kunnat finna så många av dem,
du bestämde dig då för att göra allt som stod i din makt för att visa upp deras skönhet för världen,
för sann skönhet vissnar inte i mörkret men den blommar som vackrast
om den får spegla sig i ljuset från sin egen guldglänsande gryningsljus.

Som alla konstnärer så tvivlade du inför din egen storhet
fumlande, desperat,
tvekande, inför allt,
så obotligt rädd
för att bli nykter, igen
med en nästan aggressiv rörelse tog du upp flaskan och höljde dina bästa barndomsår i en dimma
av alkohol och cannabis och lsd och tabletter och allting som kunde få dig att försvinna
om än blott för en kort stund, allt för en kort stund,
allt för att försvinna från den värld som du aldrig känt dig menad för,
drucken i en existens som ständigt stöter bort dig klamrar du dig fast vid en parkbänk,
i väntan på att få flyta bort igen,
du vaknade upp i konstanta feberdrömmar som lika gärna kunnat vara mardrömmar utan slut,
och du gjorde allt i din makt för att inte behöva tänka, för att kunna sova utan att drömma
för att bara kunna sova utan att drömma en enda natt, utan att behöva ligga uppe på natten
med den där känslan i bröstet som om att hela din värld tagits ifrån dig när den egentligen
fanns framför dig hela tiden, så nära, men alltjämt utom räckhåll.

Du saknade alltid någonting du inte kunde få
enda sedan barnsben
då du inte kunde förstå
att livet inte var mer
än en besvikelse
”du tänker för mycket” sade din mamma alltid och du förstod aldrig vad hon menade förrän
du fann dig själv på en sjukhusbänk efter en vecka i Baccus tecken,
då du druckit honom under bordet bland nymfer och satyrer som dansade omkring dig
i en obarmhärtig dans,
redo att förtära dig erbjöd dem dig tabletter och förförde dig för en
stund till dess att du bröt din hjärna i tusen delar, utan någon som helst tanke på att du aldrig skulle kunna tänka igen lät du den söta röken förföra din hjärna med löften om ett bättre liv någonstans
bortom dimman som alltjämt låg tät i ditt rum.

Du läste alltid författare som du omöjligt kunde mäta dig med
som dött en tragisk död
och du övervägde för ett ögonblick
att dö som en alkoholist
inte skulle vara så farligt
och du önskade mer än allt att få vara ett tragiskt livsöde människor om hundra år skulle tala om och säga ”han levde ett liv i smärta men han skapade så mycket vackert”, för även i en meningslös stenklump som skapades av slump i ett obarmhärtigt universum där vi eller våra liv eller någonting annat inte har någon betydelse så finns det någonting som aldrig kommer att förlora sitt värde,
och det är skönhet, det finns inget som är viktigare än skönhet och allt som det skapat, konst och kärlek är det enda som verkligen betyder någonting när allting är meningslöst för att det är så vackert att det känns som att ditt hjärta kommer att explodera varje gång du ser det och för ett ögonblick så gör det ont,
men när smärtan lägger sig så befrias du i tanken att det finns så vackra platser, fulla av ljus, liv och människor på denna stenklump som skapades av slump där vi eller våra liv eller någonting annat inte har någon betydelse.

Du fann dig förälskad igen efter så många år av känslomässig celibat,
och du kände hur dina vingar klipptes av
när du rörde vid henne
som om det var den sista dagen
på jorden
som om ditt liv berodde på det
drack du hennes skönhet
med dina ögon
och du åt upp henne med dina läppar och för ett ögonblick så glömde du allting,
döden och rädslan och du upplöstes inför hennes blick och du skrämdes av insikten att
hon någon gång skulle få makten att slå omkull dig med en blick eller ett ord och hur hennes
blotta närvaro satte dig ur balans,
du har alltid älskat tanken på att leva vind för våg men det här var bortom dina drömmar,
för du har aldrig varit menad för att älska, du har alltid varit menad för att avguda,
du skapar alltid idoler och gudar och gudinnor istället för vänner och de du verkligen älskar,
du förstod att du någon gång skulle lägga dig blint inför hennes blick och göra vad du
någonsin kunnat göra, ge upp allting, för en kyss, en blick, en smekning och det hade aldrig
varit någonting som skrämt dig mer.